Armadillo King
I ärlighetens namn vistas artister som Bob Dylan, Neil Young och Tom Petty inte riktigt i den fåra jag oftast befinner mig i när jag lyssnar på musik, även om jag stundtals och förvisso går igång på vissa låtar av ovanstående (i synnerhet Dylan). Annars är ju detta en fåra som kanske är lättast att välja, eller snarare hamna i, när man startar sin egen musikerbana, eftersom det enda som behövs egentligen är en man med gitarr. Lättstartat med andra ord.
Att det finns en uppsjö ”män med gitarr” i stugorna där hemma, är något jag har fått erfara, då jag under ett par år botaniserat i Sveriges demoskattkista. Och hur sympatiska alla musikers initiativ och ambitioner än är, så har denna erfarenhet med tiden faktiskt, stundtals, gjort att jag upplever genren som lite urvattnad, eftersom så få – jo de finns! – av så många har varit i närheten av att få mig som lyssnare att gå i mål på känslan som förmedlas. Nej, känsloförmedlingen känns ofta patenterad, vilket leder till att allt och alla låter samma. Och förmedlade känslor – såväl äkta som patenterade – finns det gott om därute, och just detta godtyckliga begrepp, känsla, är naturligtvis A och O när det gäller Singer/songwritergenren. Men pga den enorma uppsjön, så blir alltså inte känsla tillräckligt.
Tre saker som Armadillo King lyckas med, och som måste funka, för att känslan ska nå fram till mig, är sång, melodi och text. Det är förstås inte tonsäkerheten i sången som är det viktiga, utan att sånguttrycket känns eget – och inte nödvändigtvis i bemärkelsen originellt eller udda, utan eget som i ”sångarens egna” (inte lånade) uttryck. Om man dessutom, som Armadillo King, är välsignad med en såväl tonsäker som – paradoxalt och märkligt nog – både strävt och lent behaglig stämma, blir ju inte helhetsintrycket sämre. Armadillo King är, i min bok, en fantastisk sångare.
Vad gäller melodi och text, är dessa två helt symbiotiska. En text som inte skriver lyssnaren på näsan, flyter tryggt och otvunget omkring på en fin melodi, som jag, i egenskap av melodijunkie, av nån anledning aldrig har problem med att den egentligen förefaller sakna originalitetsambitioner.
Ja ja, det blir alltid lite löjligt när man ger sig i kast med att förklara varför man gillar något, och med ord försöka argumentera för vikten av att lyssna på en artist, när det bästa argumentet för varför du ska lyssna på Armadillo King, i själva verket består i att klicka på valfri låt här nedan. Du kommer fatta då, tror jag. ”Man-med-gitarr-konceptet” när det är som bäst.
Selling a Sheep
Million Dollar King
It’s Soon Summertime
Inner Peace
Turn Away
My Raincoat
Still Your Angel
