Pär Enqvist Band – ”Utanför Lagen”
Det var ett tag sen låtskrivaren Pär Enqvist knäckte koden och tog sej in i det där rummet där alla texter och märkvärdigt självklara melodier låg i drivor och jäste, men frenesin med vilken han fortfarande bär ut dem till oss upphör inte att förvåna. Det är ingen ungtupp vi snackar om, ändå ett slags kreativt sprudel på platta efter platta och ”Utanför lagen” är inget undantag.
”Kanske som om Springsteen och Steve Earle hade börjat äta falukorv och hänga på krogen i Bagarmossen med stora stark i nävarna, efter en hård dags arbete.” Står det på Pär Enqvist Bands hemsida och om man inte lyssnat på musiken kunde man kanske garva överseende åt pretentionerna men fan vet om det inte är en sammanfattning som gör resten av den här texten ganska överflödig.
Raka rör som Kalle Pedal skulle nöjt sej med att sammanfatta, ändå både eftertänksamt och emellanåt inte så lite ångestfyllt.
Pär Enqvist uppfinner inte sin musik men fyller den med sej själv så att det efter ett tag känns som att det var honom den alltid letade efter…och vad jag kanske försöker säga med det är att hur starka och omisskännliga rötterna än är så har vi ändå aldrig sett just denna planta förrut. Vi vet precis vad han lyssnat på och vuxit ur, ändå känns det medan vi lyssnar som att det faktiskt är han som är originalet.
Det är nästan knäckande starkt och sammanhållet, och fast producenten Max Lorentz (Ronander, Rickfors, Kim Larsen…) utan tvekan satt sitt märke här så känner vi igen oss. Det är en lång men alltför kort resa genom sorg och lust, tristess och förvirring och plötsliga förlösande garv, det är hårt och skoningslöst, sentimentalt och ljuvligt, det är hela skalan från ömhet och respekt och honnörer till ett förakt så kompakt att blodet skvätter.
Det är tunnelseende desperados och kåkfarare och misshandlade kvinnor och övergivna barn och…motvilliga pensionärer och rättshaverister och trygghetsnarkomaner och våghalsar, strykhundar och arroganter och vilsna älskare – alla ändå förstås i slutänden med samma mål, att hitta nån slags hem.
Öppningen ”Det här tåget går nu” är så fullt av jävlaranamma att man inte hämtar sej förrän man liksom redan är ombord och lämnat stationen.
”Längtar efter dej” handlar som titeln antyder om saknad, och Belos är en fantastisk slags snabbseglande ballad om att byta ett liv mot ett annat.
”Även hjältar måste dö” (egentligen Desperado) om att fastna i självtillräckligt trots är en personlig favorit med sitt obevekliga poprockiga rullande och sitt lätt men bara lätt och lagom moralkakiga gravallvar.
”Dom som går” kunde med sitt sköna rabblande av disparata människotyper med samma drömmar stå som en sammanfattning av hela skivan.
”Samma gamla misstag” – om att gång på gång spinga in i samma vägg, en nästan uppgiven sång om den omöjliga (?) tvåsamheten som leder fram till Det är för sent som väl är något av en variation på samma tema, detvillsäga en sorgesång över förlorad möjlighet men i ett upptempo som ändå ser framåt och vägrar ge sej mer än tillfälligt åt sentimentaliteten.
Under de tre minuter och fjorton sekunder som heter ”Det var inte mitt fel” blir vi så också lite rädda, jag kan faktiskt inte på rak arm påminna mej en låt lika fylld av förakt som denna. Vilket såklart också är fascinerande – hur ofta öppnar våra låtskrivaren egentligen den dörren, annat än på glänt möjligen.
”Svårt att va människa ibland” är pk-rock eller vad vi ska kalla det när den är som allra effektivast, det är ärligt och det blöder, det är sorgset och förbannat, det är Magnus Lindberg i tvåtusentalet.
I den enastående inkännande ”Prygelland” får så den under åratal halvt ihjälslagna kvinnan sin omöjliga tveksamma revanch, och text och musik har aldrig varit mer symbiotiska.
”Allting faller isär” är ännu en sång om att börja om, den kanske rödaste av trådarna på plattan.
Vad gäller den avslutande titellåten ”Utanför lagen” så får ni faktiskt ta och lyssna själva…
Richard Ahls trummor och Jens Åslunds bas driver och pumpar och Sören Dahlgrens gitarrer – jag hör dem i en lätt bris över Riddarfjärden, alltid just de där krumelurerna som vill till. Och så: Rösten…
Lyssnar mer på Pär Enqvist Bands sajt eller på Spotify och besök dem på Facebook.