Jag tänkte inleda höstsäsongen idag med att bjuda på ytterligare en samling artister som jag upptäckte på Roskilde-festivalen i somras, för att sedan ta ny fart med en massa ny svensk musik. Här är en skön samling av olika typer av musik från olika hörn av världen:

Jake Bugg

Jake Bugg från England bjuder på lite brittpop, men framför allt på folkrock med lyster av tidigt 60-tal, något av det bästa jag hört på länge i genren. Här är två låtar från senaste plattan, vilken finns i sin helhet på bla Soundcloud.

Felipe Cordeiro

Härlig mix av brasilianska traditioner och pop. Lekfullt, rytmiskt, melodiskt.

Dead Can Dance

Comebackande band som har varit tysta i 16 år. Reverbmättad, vackert melankolisk stämning.

Sohn

Vacker soul och electronica från denne engelsman.

Dawanggang

En helt egen sammansmältning kinesiska traditioner och musik från vår del av världen från detta band med den förre punkrockaren Song Yuzhe i spetsen.

Devin Townsend Project

Storslagen arenarock från Kanada som inte sparar på krutet på nåt håll.

Ásgeir Trausti

Vacker isländsk pop.

Rokia Traoré

Afrikanska traditioner, funk och en underbar, soul-jordig röst bjuder Rokia Traoré från Mali på.

My Bubba

Svensk-isländsk duo som andas folk, blues och Joni Mitchell.

Calexico

Countryrock och mexikanskt blås från denna amerikanska duo.

Tältet är ihoppackat, vi är åter hemma och har hunnit sova ut efter fyra dagars oavbruten musikfest. Om jag kommer att vilja festival-campa igen är ganska tveksamt, därtill har jag blivit lite för bekväm av mig, men jag ska inte säga aldrig. Att gå på Roskilde-festivalen igen är en annan sak, det kommer jag säkert göra, då själva festivalen var en härlig upplevelse. Jag har inte sett några publik-siffror än, men om jag får gissa av vad jag såg så tror jag säkert att det återigen var en publik-succé. Och detta då i en tid, icke minst i Sverige, då breda festivaler går på knäna eller måste lägga ner, medan mer nischade evenemang går bra. Vad gäller musiken, artisterna, konserterna så finns inget annat ord än fantastiskt på mina läppar.

Musikutbudet

Jag är minst sagt imponerad av utbudet av artister på festivalen, av bredden och kvalitén. Hela bokningsschemat känns som ett omsorgsfullt skapat gigantiskt pussel där gammalt samsas med nytt, olika genres med varandra, lågmält med högljutt, pop med traditionell musik från andra delar av världen. Huvuddelen av publiken kommer från Danmark och naturligtvis ska de tillfredsställas med ett bra utbud av danska artister, vilket de lyckas med utan att det på nåt sätt känns specifikt som en dansk musikfestival. Och visst finns det artister med stora nya hits i ryggen, men detta är ingen tonårsfestival där det har fått styra utbudet. Själva storleken på evenemanget med nästan 200 konserter gör att även den nischade musiklyssnaren kan hitta sin högst personliga väg, även om jag får en känsla av att väldigt många som är där har en högst blandad meny.

Ljudet

Jag har sällan varit på konserter, ute såväl som inne, med så bra ljud överlag. Möjligtvis var det lite grumligare på en av scenerna, Arenan, men annars var det ren njutning i de allra flesta fall. Undantagen för mig själv är väl volymen, speciellt på den stora scenen, men jag är också lite känsligare på ett öra än de flesta andra, vilket jag får kompensera med proppar och rätt avstånd till högtalare.

Säkerheten

Stora exalterade folkmassor utgör en stor fara i sig, vilket festivalen bittert fick erfara dryga tiotalet år sedan. De har dock arbetat hårt med att göra konserterna säkra, och det känns också bra att vara där ute. Ja, det är naturligtvis nåt man tänker extra på när man har en 13-åring med sig att se om. De stora scenerna är indelade i sektioner med gångar emellan, och endast ett visst antal släpps in i sektionerna. Mellan sektionerna finns gott om funktionärer som övervakar och ivrigt delar ut vatten till de som vill ha i publiken. Måste också berömma dessa volontärers lugn och glatt, respektfulla bemötande som jag tror spelar en betydande roll för stämningen både framför och vid sidan om scenerna.

Maten

Frågar jag min dotter om vad som har varit bäst på festivalen, så kommer maten högt upp på listan. Det finns ett stort utbud, det är gott, med rejäla portioner och till ett rimligt pris. Här finns utrymme både för klassiska nudelboxar, pastarätter, tacos, såväl som lite annorlunda rätter och snacks.

Andan

Ja, det är en speciell stämning på Roskilde, som jag skulle vilja beskriva som lite bohemisk och glad. Folk är överlag vänliga och glada och som jag nämnde innan så spelar det roll också att de mer än 30 000 volontärerna som jobbar på och runt festivalen har rätt inställning och bemötande, vilket de verkligen har. Öl, sprit och vin flödar ymnigt och redan första kvällen möttes vi av en hel del dimmiga blickar och kanske inte helt stabilt stående personer. Efter några dagars festival kunde jag dock konstatera att jag inte hade sett något bråk eller direkta otrevligheter inne på festivalområdet.

Lite annat

Jag har ingen större kritik mot festivalen, möjligen då vad avser toaletterna. Det känns lite som: ”Wow, nu har vi skapat ett coolt festivalområde, med allt vad vi behöver, men ska vi  inte ha lite toaletter också?”, vilket då har fått uttryck i lite olika typer av lösningar, en del kreativa, mindre smakfulla varianter.
Det finns gott om soptunnor, men placeringen av dem är lite smått gåtfull ibland; det kan flockas mängder av dem på ett ställe, medan långa stråk saknar några, vilket då syns efteråt på marken. De har ett generöst pantsystem, men eftersom man inte vill spendera en halvtimme på att leta upp en pantstation, finner jag mig gående med petflaskor och burkar i handen, ivrigt sökande var jag kan lämna in dem eller slänga dem. De flesta verkar dock inte bekymra sig om det utan slänger det i de vanlig soporna eller på gatan. Jag vill dock inte kalla just festivalområdet för grisigt; det finns gott om ”pantjägare” och dagen efter är allt rent och fint igen; återigen dessa fantastiska volontärer.

Ja, Roskilde-festivalen infriade musik-förväntningarna och mer därtill. De stora artisterna levererade och jag upptäckte mängder av, för mig, nya artister att lyssna vidare på. Jag tänkte återkomma till några av dessa i nästa inlägg.

Nästa års Roskilde-festival går av stapeln den 28:e juni till den 6:e juli.

Den härliga torsdagsstarten av festivalen till trots, så kändes det som om det var på fredagen det startade på riktigt. Fler artister, bra mycket mer folk i rörelse, proppfullt i pressrummet och överhuvudtaget en mer laddad och engagerad stämning. Toppa det också med ett fantastiskt festivalväder med precis lagom varmt, lätt svalkande brisar och en strålande sol. Vi försökte hinna med att se allt vi hade planerat, men som jag misstänkte så spräcktes det schemat ganska snabbt. Här är några av de vi tittade på.

Jonathan Wilson höll till på ”folk-scenen” Odeon, vilket passade hans 60-70-tals-influerade folk/blues-rock perfekt. Det är tajt, inspirerat och varmt och jag får vibbar av en 70-tals-Dylan såväl som av skön jammig psychadelia. Här är några låtar från hans senaste EP ”Pity, Trials and Tomorrow’s Child” plus en live-video:

Apropå att sprida värme till publiken så visade islänningarna Of Monsters And Men precis hur man gör det med sin härliga folk-pop. Lättnynnade melodier och mycket allsångsvarning.

Kanadensarna i bandet Suuns kollade vi också in. Förföriskt, experimentellt och överraskande hopp mellan olika stämningar och rytmer, från dansant indiedisko till täta noise-ljudmattor till mer suggestiva alster.

Jag sitter här nu på ett fullsatt presscentra och kan se tillbaka på ett dygns festivalbesök. Nybakade festivalcampare som vi är så gör man sina misstag i början, vilket vi fick erfara redan vid ankomsten igår. Jag hade innan vi åkte bokat in oss på en avskild camping avsett för press- och mediafolk, och jag hade kollat in på kartan var jag trodde det låg. Just det, trodde, eftersom det inte stod utskrivet på kartan exakt. Om det nu skulle vara fel så räknade jag med att kunna fråga mig fram vart jag skulle, eftersom det finns gott om festival-medarbetare ute på området. Helt fel tänkt, visade det sig.

Området där jag trodde vi skulle bo var fel, varefter vi vandrade vidare och frågade funktionär efter funktionär. Ingen kunde dock ge någon hjälp, och även om alla är mycket trevliga och försöker hjälpa till, så är det vanligaste svaret man får ”Jeg ved ikke”, nästan oavsett vad man frågar om, om man nu inte har hittat alldeles rätt person för uppgiften. Jag har självklar förståelse för detta; det är lätt att underskatta dimensionerna för detta evenemang, vilket motsvarar i invånarantal en ganska stor svensk stad, typ Helsingborg eller Lund.

Efter en timmes irrande med full packning och ett telefonsamtal till vår kontaktperson på festivalen, så fick vi till slut rätt instruktioner. Uppenbarligen skulle vi först anmäla oss inne på den internationella pressmötesplatsen, få ytterligare ett armband och vidare information om vart vi skulle. Vår camping visade sig ligga på exakt motsatt sida av festivalområdet vilket innebar ytterligare en kilometer av vandring. Tur att både jag och min dotter har hyfsad kondition; dock är vi inga muskelbyggare så träningsvärken i axlarna känns idag.
Minnesnotis: ta reda på exakt var du ska och vad som ska göras innan, inga gissningar tack.

Backstage village

Med tältet uppriggat och allt i ordning, begav vi oss direkt till det s.k. Backstage Village, vilket ligger precis i anslutning till själva festivalområdet. Det är ett område avsett för press-, media-, musik-folk och andra ackrediterade. Här finns en massa matställen och barer, och även då ett presscentra, där jag sitter nu, och andra mötesplatser av olika slag.

Nytt för i år är ett nytt betalningssystem som de testar ut i Backstage Village. Det är ett datachip som man har i ett armband, vilket man fyller på med pengar via datorn eller telefonen. De uppenbara fördelarna är att det går snabbt att betala och att man har sitt betalningsmedel i en begränsad form runt handleden. Rutinerna för att hantera överföringarna ger mig dock en del vibbar av det gamla ”cash-kortet” som testades i Skåne för ca tio år sedan. Det skrotades ganska snabbt, då knappt någon ville använda det.

Roskilde-festivalen går uppenbarligen in för att underlätta betalningar och har tex områden där endast kortbetalningar gäller, och områden då med detta nya chip-betalningssättet. Det visar sig dock ganska snart att det inte stämmer; inom dessa områden hittar man handlare som varken tar kort eller chip, vilket i slutändan ger ett sammelsurium av betalningsmöjligheter och begränsningar som man som kund måste hålla koll på. Ja, bara det att hålla koll på hur mycket pengar man gör av med blir trippelt jobbigt. Bra intentioner, men dåligt genomtänkt.

Musiken

Ja, sen började det roligaste, musiken såklart. De sju scenerna ligger utspridda över ett ganska stort område, men det känns lättillgängligt och öppet och smidigt att röra sig mellan de olika scenerna. Då vi båda är intresserade av mycket så plockade vi ur godispåsen och rörde oss en del från scen till scen, och såg inte alltid färdigt. Det fungerar alldeles utmärkt, utom för extra populära artister som spelar på någon av de mindre scenerna, vilket hände oss med Lumineers, där vi var för sent ute.

På min dotters tillskyndan startade vi festivalen med Suicidal Tendencies i den stora Arenan. ”Not my bag” brukar jag säga om genren thrashmetal/hardcore, men upplevelsen har fått mig att ge med mig en hel del. Det var inte det bästa ljudet, men bandets energi, budskap och engagemang gick rätt in och gav en härlig start på festivalen.

David Lindley stod härnäst på menyn. Jag har velat se honom i många år, ända sedan jag hörde honom backa up Jackson Browne på live-plattan ”Running On Empty”. Här var han nu helt själv med sin lapsteel eller sin mandolin i en underbart varm konsert. Som störst blir det när han hanterar sin lapsteel och fyller ut hela konsertlokalen på ett magiskt sätt med sitt spel.

Slipknot var det stora numret för kvällen på den stora Orange Stage. Av vad jag skrev tidigare så kan du gissa att detta inte heller är något jag brukar lyssna på. Men det ska jag nog ändra på, för detta var ett sprakande fyrverkeri och scenshow med en helt fantastisk dynamik och tryck. Till sin hjälp hade de ett helt grymt ljud, det bästa jag någonsin upplevt på en rockkoncert, där man trots frenetiska baskaggar kunde urskilja varenda detalj och viskning i deras sound.

Vi fortsatte kvällen med att kasta några getögon på Animal Collective och sedan också på Christian Hjelm. Ja, det blev till en riktigt härlig musik-start på denna festival, vilket kommer att intensifieras under dagarna som kommer. Idag har vi hittills hunnit titta en del på Marie Key, som jag nämnde härom dagen, vilken skickade ut så varma och stora toner som jag hade hoppats på, men som jag ibland tycker går vilse i reverb-dimman för att nå fram till den riktiga närheten. Bra var det dock. På återseende från ett vänligt och trevligt Roskilde.

 

 

Roskilde-festivalen ger mig ett utmärkt tillfälle att få en anledning och tillfälle att lyssna in mig på vad som händer utanför min lilla bubbla av huvudsakligen svensk indiemusik, som jag befinner mig i. Under årets gång så lyssnar jag i princip oavbrutet på alla musiktips om svenska artister jag får in, och då känner jag ändå att jag bara skrapar lite på ytan av detta område, begränsat också av de genres som jag tycker att jag på nåt sätt begriper mig på och tycker om. Jag gissar att jag har aningen bättre insikter än de flesta om vad som händer inom min nisch, men utanför detta känner jag mig rätt nollad.

På Roskilde-festivalen uppträder förvisso svenska artister också, som tex Lykke Li, Postiljonen, Chords, Wintergatan, Woodlands och Elliphant, men de är få och flera av dem spelar dessutom under veckan innan jag har hunnit dit på torsdagen. Så det blir till att lyssna in sig på alla andra band för att hitta någon form av schema av vad jag vill lyssna på. Självklart måste jag också synka detta med vad min dotter vill kolla in, vilket går förvånansvärt bra, då både hon och jag är breda musikätare och gärna vill tänja på gränserna och upptäcka nya nischer.

Ja, bredd är verkligen ett nyckelord om man vill beskriva festivalens utbud. Det är handlar inte bara om att det skiftar genremässigt från doom-metal till country till house till indiepop och allt däremellan, utan också om var artisterna kommer ifrån. Det är som om arrangörerna har tagit den bredaste penseln de kunde hitta för kunna måla med så många färger de kan på den trots allt ganska lilla målarduk av popmusik som Roskilde är. Jag blev mycket fascinerad när jag gick igenom artistlistan med artister från Finland, Danmark, Ungern, Mali, Brasilien, Colombia, Egypten, USA, Etiopien, Sydkorea. Island, Bosnien, Pakistan, Zimbabwe, Sverige, Norge, Storbritannien, Australien, Marocko, Nya Zeeland, Estland, Angola, Portugal, Puerto Rico, Frankrike, Niger, Tyskland och Kanada (jag har säkert glömt något land) och jag undrade i mitt stilla sinne hur de fick plats med allt detta.

Jag tänkte dock idag presentera några artister från vårt grannland Danmark, ett stenkast från där jag bor, där naturligtvis många artister kommer ifrån. Jag har länge tänkt att skriva lite inlägg om danska artister men har helt enkelt inte haft tid med det. Här är några som jag tänker försöka se under festivalen:

Efterklang

Tre barndomsvänner startade detta band 2000. Stora, varma ljudrymder, vacker pop med ett lugn som ibland påminner mig lite om Black.

Tomas Barfod

Fantaisfull electronica som rör sig från snygga popmelodier till ambienta klarvakna miljöer.

Marie Key

Danska är ett fantastiskt vackert språk att lyssna på i popmusik, och med Marie Key är den som innerligast och vackrast i singersongwriterpop i stora rymder.

Pinkunoizu

Trotsar alla genrebeskrivningar i en galen blandning av musikaliska infall, som jag känner bara måste vara fantastiskt att uppleva live. Från experimentella utflykter till rena rama allsången. Krockar dessvärre med Queens of The Stone Age, så det blir svårt att välja.

Quadron

Riktigt snygg, vacker electrosoul.