Feivel – ”A Die-Hard Piece”

15 februari, 2017 at 5:31 e m

Feivel

Idag bjuder Feivel, aka Elin Hörberg, på det första smakprovet från sin kommande platta ”My Mind and the Thunder Sky”, som släpps den 8 mars. ”A Die-Hard Piece” heter låten och är skriven tillsammans med Peter Liddle från det engelska bandet Dry the River. Det är en riktig pärla till poplåt som balanserar mellan vemod och uppåtsträvande skirt, ljusa melodier och mellan inre stormar och lugnande visshet.

Feivel på Facebookpå Spotifypå Apple Music

I slutet på förra året hade hon dessutom ett samarbete med den franske producenten The Last Port i en remix av hennes låt ”Home”. Här möts hennes organiska sound och hans elektroniska ljudrymder i en spännande mix:

Mårten Lärka – ”Alouette”

6 februari, 2017 at 8:37 e m

Mårten Lärka

Att en svensk artist gör en platta på franska tillhör inte vanligheterna, speciellt inte om han tidigare inte är fransktalande och är känd för rock, pop och visor på svenska. Mårten Lärka berättar att han har varit torsk på fransk musik rätt länge och lyssnat mycket på allt från Jacques Brel, Serge Gainsbourg och Francois Hardy till Stereo Total och Telephone. Och jag förstår honom. På grund av andra skrivuppdrag kom jag själv att börja lyssna en hel del på fransk pop och rock för ett par år sedan. Och det var en både överraskande och fascinerande musikvärld som öppnade sig.

Pop- och rockvindarna från USA och England som svepte in i Frankrike på 60-talet blandades med chanson, kabaret-traditioner, världsmusik med mera och blev till en unik musikalisk smältdegel. Det känns som att de tog vissa delar mycket längre än andra, kanske för att det redan fanns starkt levande sen tidigare. Det jag tänker på är givetvis det romantiska, men kanske ännu mer det rebelliska, provokativa och utmanande. Även humor, poesi och inåtblickande texter är något jag förknippar med fransk musik. Ja, och sen är det självklart det här med språket.

Mårten säger att han hörde något i franskan som han inte visste vad det var men som han gick igång på fast han inte begrep vad det handlade om. Något i språkets färg, ton och sound. Han ville göra allt från början och började plugga franska på eget bevåg.

”Men jag blev otålig och skrev textstumpar innan jag snappat språket. Började i helt fel ände egentligen. Men vilket kreativt och kul sätt att lära sig ett språk på. Känner mig lite som en pionjär på det området. Det skulle gå applicera på vilken språkundervisning som helst. Jag lyckades i alla fall skriva några halvdana texter med hjälp av ordböcker.”

”Räddningen kom från min fransktalande vän Hamid Khodja. Han hjälpte mig med uttal och ordval. Men det tog minst ett decennium till innan vi kom igång på allvar. Däremellan skrev jag uteslutande på svenska. Men efter flera försök till hyllningslåt för min tomatröda Renault 4 L (Laban, Quatrelle) trillade poletten ner. Det skulle ju göras på franska och vips var jag tillbaka med ordböckerna.”

Slutresultatet efter flera års arbete blev alltså albumet ”Alouette”, som kom ut förra året, ett samarbete med Hamid Khodja, som har skrivit många av texterna och även sjunger på ett av spåren. Albumet är en jordig, avskalad blandning av rock, amerikana, blues och franska popvibbar. Jag hör rockrebellen i honom när hans uttryck förändras när han nu sjunger på franska istället. Och han gör det också med glimten i ögat och fångar det här onämnbara franska på sitt eget sätt. Det är en underbart charmig, lekfull och skönt opolerad platta. Att den måste sjungas på franska fattar man direkt i första spåret då ”Je suis un rockööör…” inte kan sjungas coolare på nåt annat språk. Jag valde ut tre av mina favoriter på albumet och bad honom berätta lite om låtarna:

Om ”Je suis un rocker”: ”Det är en översättning av en låt som till en början hette ”I am a rocker”. Vi körde den på 90 talet med vårt band Opossum. När vi bytte namn till The Trimatics fortsatte vi köra låten. Men det fanns ingen bra inspelning. 2014 råkade jag hitta den allra första portaskissen och började leka med den på nytt. På två kanaler fanns sång/munspel och gitarr. Jag satte trummor och gitarr-fills på de tomma två återstående kanalerna. Det här var i samma veva som Hamid och jag kommit igång på nytt och det satt som handen i handsken med franska. Munspelet och kompgitarren är alltså 17 år gamla när låten slutligen hamnar på 10 tumsvinyl. Vad finns mer att säga. Ja, texten, ”Jag är en rocker”. Den handlar om frihet och glädje den här också. En naiv och enkel sak om att plantera lite kärlek och tycka om sig själv och sitt liv och vara en rocker emellanåt.”

Om ”C´est ma vie ´a moi”: ”Den första text Hamid gav mig var ”C´est ma vie ´a moi”. Han hade utgått från en karaktär han tyckte passade ihop med min persona. Att leva sitt eget liv och brister utan att bry sig så mycket om vad andra tycker. Ett ganska fritt men enkelt förhållningssätt till livet. ‘Jag är varken prins eller kung men jag sover som en kung på natten..’.”

Om ”Belle Quatrelle”: ”Jag är jättestolt (fortfarande) att jag helt på egen hand lyckats rimma Volvo med Voulez vous. Belle betyder vacker och Quatrelle (4L) är det franska smeknamnet för den fantastiska bil som vi i Sverige kallar Laban. En härligt kitchig sak fylld med andra bekanta bilar som dock inte kan jämföras med Quatrelle. Vad sägs om Porsche, Chevrolette, Citroén och nämnda Volvo? Jag har skrivit texten själv men Hamid har gjort någon korrigering. Därefter började Hamid skriva texter åt mig. Men det var ”Belle Quatrelle” som startade det hela.”

Mårten Lärkas hemsida – på Facebook – på Spotify – på Apple Music

We Are She – ”My Baby”

1 februari, 2017 at 6:05 e m

We Are She

Härnösandsbandet We Are She har nyligen gjort en comeback med två-spårssingeln ”My Baby”. Senast det begav sig var 2012 när de släppte ett fullängdsalbum. De nya låtarna präglas av ett rymligt indiepop-sound som de utnyttjar till fullo när låtarna byggs upp och sedan exploderar med feta gitarrmattor och skön energi. ”My Baby” är, som de också själva beskriver, en härlig partylåt som med all säkerhet kommer få fart på deras livepublik, medan ”Devine” är en lite lugnare låt som stegras till ett storslaget poppaket. Det som får låtarna att verkligen sticka ut, och som fångade mig direkt i de första takterna i ”My Baby”, är Linnea Kempes underbara röst. Hon har en unik ton och ett uttryck som får hela låten att lyftas till den inbjudande feststämning den strävar efter.

We Are She på Facebookpå Spotifypå Apple Music

Daniel Rosenholm – ”It’s Gonna Be Alright”

31 januari, 2017 at 7:00 e m

Daniel Rosenholm

Du undrar säkert var Dubious Quip har tagit vägen. Ja, jag menar artisten som för drygt 7 år sen försåg oss med nattsuddar-låten ”Obedient Minds”, en smittande, tillbakalutad historia i reggaetakt. Efter flera låtar i liknande anda försvann han från strålkastarljuset och efter låten ”Boom Boom Boom” försvann spåren.

Ryktet säger att han klippte sig och skaffade ett jobb. Och att han bytte namn till Daniel Rosenholm. Som av en händelse så har en artist med samma namn också släppt en ny låt och musikvideo nu i januari, ”It’s Gonna Be Alright”. Här har det urbana bytts ut mot den friska luften och det elektroniska mot det akustiska. I en melodi som får mig att tänka på ”Autumn Leaves” kommer han snart in i ett skönt baktaktsgung som vi känner igen. Det är en mollstänkt tröstevisa som beger sig rätt in i vemodet och blåser in varma vindar och upplyftande rytmer. Så det är bara att hälsa Daniel välkommen tillbaka och hoppas att det kommer fler låtar snart.

Daniel Rosenholm på Facebookpå Spotifypå Apple Music

Jurmo – ”Gnistor, irrbloss 1:2”

30 januari, 2017 at 6:31 e m

Jurmo

Det är spännande med musik som mer eller mindre aktivt letar efter vad den är. Så uppfattar jag den här skivan, inte som att den har identitetsproblem, utan som att den prövar nya vägar på ett väldigt lekfullt och intressant sätt. ”Gnistor, irrbloss” är musik för blåskvartett (mest brass), slagverk och en röst (Nicolai Dunger), som omväxlande improviserar, ljudar och spelar kompositioner som ibland bara är, ibland är melodiska på ett närmast popaktigt sätt och ibland är helt fragmentariska. Det sökande anslaget här gör att det också är svårt att kategorisera, det låter ibland som jazz, men det är också konstmusik och pop. ”Gnistor…” är första albumet av två som tillkommit på samma sätt.

Grunden är Johan Arrias som drog ihop gruppen som nu spelar på skivan, men han skriver också att skivan är ”en blandning av ready-mades, poesi, sånger, ljud och skisser”. Detta gör också att skivan lite är som en konstutställning kanske, eller som en del i en konstutställning. I vilket fall som helst blir man nyfiken på fortsättningen.

Sista striden

Reglerna och leken
Johan Arrias hemsida – på Spotify – på Apple Music – på Bandcamp

free tracking