Idag fortsätter vi med serien The Artist’s Story, som påbörjades i slutet på förra året. Det är Jeanette Sollén som tar över den stafettpinne som Jon Rinneby lämnade över till henne i sitt inlägg. Jeanette är nu mitt inne i ett projekt tillsammans med de italienska grafiska designerna Simone ”SketchThisOut” Massoni & Cosimo Lorenzo Pancini; en kalender skapas efterhand varje månad med en typfont ackompanjerad av en flicka, en berättelse och så musik skapad av Jeanette, musik hon kallar för font-pop. Läs mer här nedan.

Jeanette Sollén och Stuart Dahlquist

Det finns musiker som eggat mig genom deras häpnadsväckande ljuduniversum, och det finns musik som fört mig ut eller kanske in i känslovärldar som jag innan inte visste fanns. Det finns vackra melodier, snillrika kompositioner, egensinniga ljud och fria tankar. Alla har de varit viktiga, alla har jag älskat att få vara med om.

Men så finns också den där musiken, de där musikerna, som klyver igenom all vett och sans. De vars första anslag sker på dina nervtrådar, vars första beat får din egen puls att falla till föga, de vars språk är ditt språk om än fullt av nya ljuvliga hittills ohörda ord. De som för dig hem. In till din kärna, ut till universums yttersta partikel.

Tack och lov är de många. Jag föredrar nämligen polyteism. Musiken må i sammanhanget representera en övergripande skapargud, men ske pris för alla dess olika skepnader. Jag kan inte välja, jag behöver dem alla. Brian Eno, Laurie Anderson, Robert Fripp, Meredith Monk, Kate Bush, Steve Reich, Esbjörn Svensson trio hör hit. Var och en av dessa, och flera därtill (från den klassiska musiken, flamenco, punk, jazz, rock och inte minst världsmusiken) har i min bibel varsitt kapitel med mer eller mindre rumsrena och omvälvande berättelser från mitt någorlunda långa liv som jag visst gärna skulle dela med mig av.

Men nu tänkte jag något annat. Jag tänkte att jag vill dela min glädje över att gudar inte slutar att skapas, att de inte tillhör det förflutna utan att de fortsätter strömma in över vår välsignade planet. Det vill säga om man inte är fanatiker och bestämmer sig att hålla fast vid första bästa gud som kastar omkull en med sin skaparkraft. Men nu är jag alltså polyteist och jag har den äran att presentera en helt nytillkommen medlem av mitt Pantheon av kärnklyvare, själsguider, vägvisare och kraftkällor: Stuart Dahlquist, Seattle, USA.

När jag först möter honom är det som låtskrivare och organist. Det är på en musiksida på nätet som utlyst en tävling för ”low-track pieces”. Jag har själv laddat upp ett stycke, ”Ripe when yields to gentle pressure”, mest på skoj, förmodligen för att jag var lite rastlös någon sen kväll när jag inte kunde spela och väcka grannarna men samtidigt var för lat för att ta en promenad.

Jag lyssnar med halvt öra igenom några av de andra bidragen, fortfarande med all säkerhet rastlöst stampande i golvet, då jag klickar på ett spår kallat ”Thine V 1”. Det börjar som en enkel vandring ner en G dur skala och jag blir nyfiken. Som Kristian Luuk skulle ha sagt: ”Vart är vi på väg?” Vem med modet att starta så rent och enkelt, utom Pärt då kanske, har kraften att öppna för någon odansad mark? Stuart.

Jag blev helt glad. Jag sökte vidare på Stuart och fann flera album och projekt och så fortlöpte aftonen långt in på morgonen i sällskap med modig, mogen, personlig, opretentiös, lekfull och generös musik från Stuarts värld. Vansinnigt skönt.

Det visar sig snart att han gjort sin väg genom musiken inte minst som bassist. Några band/projekt ur hans resumé är Brokaw, Zigenort, Sunvata, Sky Buriel, Sunn, Goatsnake, Burning Witch, Magnaflux och Hungry Crocodiles. För tillfället verkar det vara framförallt med bandet Asva och det nya projektet Thine som han verkar. Så här kommer en utvald video från just Asva, ”Birds”, från albumet ”Presences Of Absences”. Enjoy…

Album med Stuart Dalquist & Asva:

• Asva & Philippe Petit – Empires Should Burn (2012)
• Presences Of Absences (2011)
• What You Don’t Know Is Frontier (2008)
• Futurist’s Against the Ocean (2005)

En svensk artist att lyssna lite extra på

Mötte Evelinn Trouble när hon bara var runt 13 några somrar då vi gjorde några jazzkonserter ihop. Hennes förbluffande musikalitet och röst gjorde redan då ett starkt intryck och man förstod att här fanns en musiker att hålla ögonen på. Aningen äldre tog hon sig in på den schweiziska musikscenen (dit familjen flyttat) och sedan har album efter album och låt efter låt slagit mig med häpnad med egensinnighet, kreativitet och musikalitet. I dagarna har hon släppt sin nya platta ”The Great Big Heavy” (Bakara/ 2013). Här en färsk video med låten ”Flowing” från just det albumet.

Kolla gärna även in videon ”Warface” som ni också hittar på tuben med henne. Tungt och coolt.

En av mina egna låtar du borde lyssna på

Själv började jag tidigt med att skriva musik och drog igång egna pop/rock-band vidare över till olika mer experimentella konstellationer med inslag av avant garde, världsmusik och jazz. Fast det jag framförallt har sysslat med musikaliskt har varit olika egna samtida musikdramatiska kompositioner, körgrejer & EAM. Under många år växte lådorna & foldrarna med skisser på låtar, hann liksom inte med att göra det med när man jobbade med större projekt. Men så förra året fick jag alltså lust att göra just det igen – låtar. Och just då blev jag inviterad till ett roligt samarbetsprojekt, Chick & Types, med de italienska grafiska designerna Simone ”SketchThisOut” Massoni & Cosimo Lorenzo Pancini.

Simone gör en kalender där varje månad lyfter fram en typfont ackompanjerad av en flicka, Cosimo skriver sedan en berättelse om flickan och så skriver jag så en sång till varje bild & berättelse utifrån flickans perspektiv… Jag kom in i projektet under hösten, och nu jobbar vi med att ta oss igenom hela förra årets kalender vilket så småningom kommer att bli en bok och en platta med font-pop. Här kommer det senaste tillskottet, ”Patricia”. Mix & mastring Jon Rinneby, Sound of Wool.

Läs mer på: chicksandtypes.com och på min egen sajt planet-jeanette.com

Utöver Chick & Types arbetar jag för tillfället med att tonsätta en dansfilm jag gjort tillsammans med dansaren Sara Ekman, och så samlar jag material till en annan platta med egen musik.

/Jeanette Sollén

Idag startar en ny serie på Meadow Music där artister berättar om andra artister som har betytt något för dem; som förebilder, som inspiration eller på grund av annat som har hänt i livet. 
Först ut är Jon Rinneby från Turn Off Your Television, aktuella nu i höst med det nya albumet ”Humble Waves” samt EP:n ”Wasted Time”. Jon arbetar också med musikproduktion i sin inspelningsstudio Sound of Wool.

Jon Rinneby och Sparklehorse

Redan efter första sångfrasen kändes det som om jag förstod allt och något inom mig brast. Hur kunde musik låta så trasigt men samtidigt så vackert? En bisarr tankevärld målas upp framför mig och bekräftar hur ogripbar verkligheten kan vara. Det var första gången jag hörde Sparklehorse och ett existentiellt tomrum började sakta fyllas på.

Bakom namnet Sparklehorse (som egentligen inte är ett regelrätt band utan mer ett ständigt pågående musikaliskt experiment ) döljer sig kreatören Mark Linkous. En mångfacetterad och komplicerad personlighet formad ur såväl William Blakes dikter och Daniel Johnstons trovärdighet, som tidig power-pop och gammal country. ”It’s a wonderful life” ’är Sparklehorse tredje album och skivan som vände upp och ner på min musikaliska resa.

Det är naturligtvis omöjligt att beskriva musik med ord, inte minst Mark Linkous brokiga och ibland svårtillgängliga alster. Detta är musik som kräver uppmärksamhet och närvaro. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn, samtidigt som det hela på något märkligt sätt alltid känns välbekant och hemtrevligt. När man lyssnar på Sparklehorse befinner man sig i ett ständigt underifrånperspektiv, ofta ett djurperspektiv, där små och okontrollerade känslor får utrymme. Samtidigt lämnar de egensinniga texterna utrymme för fri tolkning på ett sätt som känns orört vid varje ny lyssning. Men det som framförallt gör Sparklehorse så intressant att lyssna på och återkomma till är att det lilla och bortglömda får så stort utrymme. Till synes triviala saker får fritt spelrum att växa och frodas till något nytt och spännande varje gång.

Mark Linkous har betytt oerhört mycket för mig, både som låtskrivare och producent och är det något jag lärt mig så är det att saker och ting inte behöver vara perfekta för att låta bra. Detta är något jag ständigt påminner mig själv om när jag kör fast i det kreativa träsket. En bra låt ska kunna framföras på mungiga och ukulele och ändå hålla, då vet man att man lyckats.

Favoritalbum: It’s a wonderful life (2001)

Favoritlåt: Vilken som helst egentligen, men en bra start kan vara exempelvis ”Gold Day” eller ”Shade and Honey”

Shade and Honey (Sparklehorse cover by Jon Rinneby)

En svensk artist att lyssna lite extra på

En tämligen ny och intressant bekantskap är Jeanette Sollén, som skriver någon slags knasig och oförutsägbar popmusik. Vi har nyligen påbörjat ett årslångt samarbete där hon skriver låtar som jag sedan producerar, en låt i månaden ska det bli. Först ut är låten Yves.

Jeanette Sollén – Yves

En av mina egna låtar du borde lyssna på

Jag blir sällan 100% nöjd med mina egna produktioner, men om jag ska lyfta någon så känns nya låten ”Soap” ganska bra. Tycker att jag lyckas fånga en känsla och ett sound som känns både gammalt och nytt på samma gång utan att vara påträngande. Annars är väl ”20 million people” en låt som folk ständigt återkommer till och som aldrig känns tråkig.

Soap (från EP:n ”Wasted Time”, Turn Off Your Television)

she laid her head
on my chest
as the sun burned
down the west
there’s one thing we still got
this one last dance in this parking lot

Sparklehorse, ”Heart of darkness”

/Jon Rinneby