Warning: Declaration of dc_wp_base_3_0_0::init($args) should be compatible with dc_base_3_0_0::init() in /var/www/meadowmusic.se/public_html/blog/wp-content/plugins/dcoda-widgets/library/classes/wp/base.php on line 3
Folkrock : Meadow Music - Part 5
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/meadowmusic.se/public_html/blog/wp-includes/post-template.php on line 284

Jon Strider

13 mars, 2009 at 5:25 e m

Jon StriderJon Strider är en välmeriterad musiker som har spelat med artister som Van Morrison, Boz Skaggs, Mink DeVille, Chuck Berry, John Lee Hooker för att nämna några. Som soloartist har han hunnit med 5 album, där jag nu har suttit och lyssnat på albumet ”White Wings” som släpptes för något år sedan.

Själv kallar han sin musik för Rhythm N’ Folk, vilket känns som en bra benämning. En behaglig lyssning är det, med en positiv, soft rock med inslag av americana, blues och country. Jag hör lite Jackson Browne, lite Eagles, Cat Stevens och mycket vibbar av tidigt amerikansk 70-tal. En riktigt bra och jämn platta med bra variation.

Vill du läsa och lyssna mer så ska du bege dig till Jon Striders hemsida.

Här kan du lyssna på ett par låtar från ”White Wings”:

At the Way Station
Coming Alive

Silver Saddle

9 januari, 2009 at 5:06 e m

Silver SaddleSilver Saddle är nog inte helt okända för många. 2004 släppte de debutalbumet ”Four Miles From Here” (Bubba Music / In The Sticks Records), ett album som fick en del uppmärksamhet både inom och utom Sverige. Sedan dess har de också släppt albumet ”Northern Skyline”.

Musiken är en lugn och varmt melankolisk americana, som känns så naturlig och basic att det är svårt att tro att det är ett band från Skåne som står bakom detta. Lyssna själv i några låtar här:

Radio Song
Gone
Don’t Give a Damn

Vill du lyssna mer så kan du bege dig till Silver Saddles hemsida eller deras Myspace-sida.

Niklas Lindkvist

11 december, 2008 at 12:10 e m

Niklas LindkvistNiklas LindKvist lyckas återskapa en skön känsla från sjuttiotalet då CSN&Y, Neil Young och Tom Petty födde många klassiker. Och framför allt är det Neil Young’s ande som jag känner starkast svävar över Niklas Lindkvists musik.

Här finns en skön livekänsla med skönt distade gitarrmattor, en underliggande energi och ett driv och en musikalisk lekfullhet som jag gillar. Niklas Lindkvists röst sammanfattar det hela med sin nakna ärlighet, så långt ifrån konstlad perfektion man kan komma.

Niklas Lindkvist har tre album bakom sig och håller på med sitt fjärde. Vill du lyssna mer på honom ska du bege dig till Niklas Lindkvists Myspace-sida.

Njut av två låtar:

With Your Friends
Don’t You Shake

Kim Stranne & Kollektivet

9 november, 2008 at 7:00 f m

Kim StranneKim Stranne är en glad arg man. Han har plockat upp och vässat den smått övergivna svenska proggpennan, men glömmer heller inte att plocka upp en mjukare pensel ibland för att bejaka livet, människor och och kärlek.

Det är varierande musik, allt från mjukare ballader, till mer dramatiskt rock till mer folkmusikpräglad proggrock. Snygga melodier, men han konstrar in till det utan fokus här är såklart att bära fram budskapet på ett medryckande sätt. Och det lyckas han med. Pricken över i:et här är hans röst som har den där extra glöden som kan flamma upp när det behövs och tända till låten.

Texterna känns väldigt omsorgsfullt skrivna, det finns en poetisk ådra här som närmar sig ämnet från ett annat sätt än att bara trycka ner slagord i halsen på lyssnaren. Och han har en bra känsla för de där fraserna och intressanta titlarna som gör att man vill lyssna mer, och, om man så vill, ta med sig efteråt.

Förra året släppte Kim Stranne & Kollektivet sin första platta ”Svart På Vitt” och de är nu inne i studion för att spela in uppföljaren som är planerad att komma ut till våren.
Här kan ni lyssna på och ladda hem två låtar från ”Svart På Vitt”, ”Aldrig” och ”Jag litar inte på folk”, där den sistnämndas refrängfras mycket väl skulle kunna tjäna som slogan för den flammande IPRED-debatten som förs nu: ”Jag litar inte på folk som inte litar på folk”.

Aldrig
Jag litar inte på folk

Läs mer på Kim Stranne & Kollektivets hemsida och gå till Myspace för att lyssna mer.

Armadillo King

13 augusti, 2008 at 7:00 f m

Armadillo KingI ärlighetens namn vistas artister som Bob Dylan, Neil Young och Tom Petty inte riktigt i den fåra jag oftast befinner mig i när jag lyssnar på musik, även om jag stundtals och förvisso går igång på vissa låtar av ovanstående (i synnerhet Dylan). Annars är ju detta en fåra som kanske är lättast att välja, eller snarare hamna i, när man startar sin egen musikerbana, eftersom det enda som behövs egentligen är en man med gitarr. Lättstartat med andra ord.

Att det finns en uppsjö ”män med gitarr” i stugorna där hemma, är något jag har fått erfara, då jag under ett par år botaniserat i Sveriges demoskattkista. Och hur sympatiska alla musikers initiativ och ambitioner än är, så har denna erfarenhet med tiden faktiskt, stundtals, gjort att jag upplever genren som lite urvattnad, eftersom så få – jo de finns! – av så många har varit i närheten av att få mig som lyssnare att gå i mål på känslan som förmedlas. Nej, känsloförmedlingen känns ofta patenterad, vilket leder till att allt och alla låter samma. Och förmedlade känslor – såväl äkta som patenterade – finns det gott om därute, och just detta godtyckliga begrepp, känsla, är naturligtvis A och O när det gäller Singer/songwritergenren. Men pga den enorma uppsjön, så blir alltså inte känsla tillräckligt.

Tre saker som Armadillo King lyckas med, och som måste funka, för att känslan ska nå fram till mig, är sång, melodi och text. Det är förstås inte tonsäkerheten i sången som är det viktiga, utan att sånguttrycket känns eget – och inte nödvändigtvis i bemärkelsen originellt eller udda, utan eget som i ”sångarens egna” (inte lånade) uttryck. Om man dessutom, som Armadillo King, är välsignad med en såväl tonsäker som – paradoxalt och märkligt nog – både strävt och lent behaglig stämma, blir ju inte helhetsintrycket sämre. Armadillo King är, i min bok, en fantastisk sångare.

Vad gäller melodi och text, är dessa två helt symbiotiska. En text som inte skriver lyssnaren på näsan, flyter tryggt och otvunget omkring på en fin melodi, som jag, i egenskap av melodijunkie, av nån anledning aldrig har problem med att den egentligen förefaller sakna originalitetsambitioner.

Ja ja, det blir alltid lite löjligt när man ger sig i kast med att förklara varför man gillar något, och med ord försöka argumentera för vikten av att lyssna på en artist, när det bästa argumentet för varför du ska lyssna på Armadillo King, i själva verket består i att klicka på valfri låt här nedan. Du kommer fatta då, tror jag. ”Man-med-gitarr-konceptet” när det är som bäst.

Selling a Sheep
Million Dollar King
It’s Soon Summertime
Inner Peace
Turn Away
My Raincoat
Still Your Angel

Besök Armadillo King

Armadillo King på Myspace

free tracking