Born 53 släppte nyligen sitt album ”Foreign Accent”. Hela 15 låtar bjuder de på i en soft blandning av americana och blues. För mig blir det framför allt en resa i Dylan-land, och att de gör en alldeles utmärkt cover av ”Million Dollar Bash” känns bara naturligt. Ett starkt låtskrivande och ett nära, luftigt, basic sound med underbara gitarrer gör att detta blir en mycket skön lyssning. Här är de två inledande spåren:

New Day
Foreign Accent

Born 53 finns på Myspace och på Spotify kan du lyssna på hela plattan.

Jon Strider, som vi skrev om förra året, är tillbaka med ett nytt album, ”Fresh Tracks”, vilket släpptes i februari i år. Förutom två helt egna låtar så har Jon denna gången valt att samarbeta med ett antal olika låtskrivare som tex Jane Getz, David Garriock, Michael Boesen m.fl. Och det märks också, då det är lite större kast mellan olika stilar och uttryck denna gång. Den softa countryrocken sen tidigare finns där, men får sällskap av rena country-låtar, blues och andra influenser. Det är behagligt, snygga melodier och välproducerat.

Här kan du lyssna på ett par låtar:

Magnolia Tree
Workin’ Is For People That Don’t Know How to Fish

Jon Striders hemsida

Roí Höttur betyder Robin Hood på isländska, men förutom namnen så hittar jag inga direkta kopplingar till Island eller isländsk musik. Vad bandet bjuder på är istället vad jag skulle vilja kalla psykadelia med blueshjärta. Och psykadelia då som en resa bak i tiden till tidig Pink Floyd.

The Doors gör sig också påminda och även i viss mån Led Zeppelin och allt detta går att lyssna på i deras debut, som är, i gammal god psykadelia-anda, ett sammansatt 12-minutersverk. Hur kul som helst tycker jag.

Roí Höttur hittar du på Myspace, på Facebook och på deras blogg. Här är ”Dream of Papaver”:

Dream of Papaver

Jon Strider är en välmeriterad musiker som har spelat med artister som Van Morrison, Boz Skaggs, Mink DeVille, Chuck Berry, John Lee Hooker för att nämna några. Som soloartist har han hunnit med 5 album, där jag nu har suttit och lyssnat på albumet ”White Wings” som släpptes för något år sedan.

Själv kallar han sin musik för Rhythm N’ Folk, vilket känns som en bra benämning. En behaglig lyssning är det, med en positiv, soft rock med inslag av americana, blues och country. Jag hör lite Jackson Browne, lite Eagles, Cat Stevens och mycket vibbar av tidigt amerikansk 70-tal. En riktigt bra och jämn platta med bra variation.

Vill du läsa och lyssna mer så ska du bege dig till Jon Striders hemsida.

Här kan du lyssna på ett par låtar från ”White Wings”:

At the Way Station
Coming Alive

Slowman, aka Svante Törngren, släppte i höstas sin debutskiva som soloartist. Rätt kul att den då kallas ”The Best of Slowman”, men efter lyssnande och lite eftertanke så är det inget dumt namn. För det första så skulle det mycket väl kunna vara ett best-of album från någon som har gjort ett flertal album, och för det andra så känns det så att att detta är ett album från någon som har hållt på med musik i många år och samlat på sig en hel del, och förmedlar en del av det bästa till oss.

För den som gillar bluesrock och i viss mån countryrock är detta mumma. 15 spår med riktigt bra låtar, underbart gitarrspel och en frontman som står stadigt och förmedlar. Med tanke på alla förebilderna i genren, så krävs det verkligen någon som fyller ut kläderna för att gå i land med detta, och detta lyckas verkligen Slowman med.

Läs och lyssna mer på Slowman’s hemsida eller på hans Myspace-sida.

Slowman – ”If I Ever”:

Taking the Long Way Home
Take It Down

Andra om Slowman och ”The Best of Slowman”: Blueswebben, DN