Warning: Declaration of dc_wp_base_3_0_0::init($args) should be compatible with dc_base_3_0_0::init() in /var/www/meadowmusic.se/public_html/blog/wp-content/plugins/dcoda-widgets/library/classes/wp/base.php on line 3
Björk : Meadow Music
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /var/www/meadowmusic.se/public_html/blog/wp-includes/post-template.php on line 284

The Artist’s Story: Niklas Aurgrunn och Björk

6 december, 2012 at 7:11 e m

Idag kommer nästa del av serien The Artist’s Story, som startade förra veckan. Berättare idag är författaren och trubaduren Niklas Aurgrunn, som gav ut samlingsskivan ”Aurgrunn sjunger Aurgrunn” 2009. Som författare har han publicerat romaner, diktsamlingar och barnböcker på svenska, bl.a. ”Kackerlacka”, ”Fallens dagar” och barnboken ”Eulalia Stjärnvind”, där den sistnämnda i år även har getts ut i en engelsk översättning.

Niklas Aurgrunn och Björk

Det är ett litet rum vid foten av Mariaberget i Stockholm, det är natt och det är sen höst eller alltför tidig vinter något av de där bistra åren i början eller mot mitten av nittitalet innan skinnskallarna på helikopterplattan snett över Riddarfjärden reser sej och tågar in till Gamla Stan för att tjacka kostymer på vägen till Helgeandsholmen och tågen som med ojämna mellanrum skjuter ut ur Södermalms granitmassiv skallrar i trippelglasen och de oranga saftblandarna från nåt reparationsarbete på bron rullar sin outhärdlighet över den såriga tapeten, över Venedigkartan som sitter uppnålad där och över det enorma inramade svartvita porträtt av V-Gurra som jag plockat hem från Emmaus på Götgatan för att försöka göra mej lustig med och det flimrar i den lilla teven av intriger på ett kvinnofängelse nånstans way down under i en värld som inte heller går att stå ut med och susar väl som vanligt i ventilationstrummorna bakom de tunna gipsplattorna men jag blundar och trycker hörlurarna hårdare runt öronen, repeatande – naken och förrymd, huttrande och desperat, ensam med bara skärvor av dröm, splittret av de knappt ens särskilt gamla visionerna, och vad som möjligen går att pilla ihop av nåt sånt.

”Self sufficience please…get to work…you’re on your own…and if you complain once more, you’ll meet an army of me!”

Det där skönt förvirrade perspektivet, det gick verkligen att ta till sej, det funkade, den där lilla bärbara spelaren snurrande och surrande på den blekt insjunkna och för sin del vådligt kurrande magen och ”Post”, min andra cd (den första var såklart ”Debut”), den lika omtumlade som omtumlande envisheten i den där låten, det marscherande kaoset i den, det kontemplativa oväsendet! En armé av mej, det var knappast sinnestillståndet jag bar med mej ut ur den arketypiskt ”uppslitande” skilsmässan men desto nödvändigare lyssning, desto mer kraft, näring, inspiration. (Och jag var ju för övrigt knappast ensam om upplevelsen: tio år senare släpptes en platta med tjugo remixer av just den där magiska truddelåten.)

Det skeva leendet i natten, minnet av hur jag faktiskt skrivit till min hustru ett par år tidigare (på väg in i det där utdragna farvälet) att jag förlorat mitt hjärta till en isländsk sångerska men att jag var säker på att de skulle kunna komma överens, och hur hon upprört svarat att hon inte hade några som helst intentioner att veckla in sej i nåt triangeldrama.

Att jag varit där, stått i det där fönstret med barfötterna klistrade mot parketten, bligande ner i gränden där två fyllon turades om att sparka varann i dumskallen. Och att hon stod intill, fackföreningsledarens och aktivistens dotter från Reykjavik, viskande om tänkbara fortsättningar med nåt dovt och bara knappt kontrollerat i rösten som hade sönder och satte ihop mej igen lika effektivt varje gång, hela natten, hela hösten.

”I miss you, but I haven’t met you yet…uncertainty excites me…in a heart full of dust lives a creature called lust…as much as I definately enjoy solitude…possibly maybe, probably love…”

Niklas Aurgrunn

Niklas Aurgrunn

Om den liksom oupphörligt nyfödda ofattbarheten Björk kan man ju nu skriva och skalda tills det sista av Vatnajökull sipprar bort och kondenseras över de svarta lavavidderna, men tillräckligt står annorstädes och är bara att googla…

Själv tappade jag lite närkontakten efter ”Homogenic” -97, man har ju sina eror och epoker, och ville väl bara ta tillfället i akt att minnas och celebrera just den där ljuvligt vidriga tiden tillsammans. Och nu har jag gjort det.

PS. Influensen på mitt musicerande har jag svårt att ringa in, men det är klart att allting blev lättare och roligare efter Björk. Om hon nu gjorde precis hur fan hon ville, så varför skulle inte jag…

En svensk artist att lyssna lite extra på

Lärde känna Karl Ove Blomqvist och hans fantastiska röst och musikalitet på den sedemera insomnade demosajten Allears för sex år sen, han höll ganska låg profil men hördes alldeles utmärkt genom bruset… Normalt sjunger han på engelska och skriver sina egna texter men jag hade förmånen att få ett par slags dikter tonsatta och det här är en av dem. Rena lilla hymnen blev det.

När jag blev mindre igen

En av mina egna låtar du borde lyssna på

Börjar bli några år sen jag spelade in nånting, vad det nu kommer sej av. Det är böckerna såklart, det är barnen och brödet som ska vinnas. Och av de låtar som sattes i Studio Skräpkammaren i Jordbro när det begav sej plockar jag gärna denna, kanske för att jag inte helt eller ens halvt begripit den än (men anar desto mer). ”Saligheten” skrev sej själv under mitt förbryllade överinseende en natt efter en konsert med Anders F Rönnblom på Folkets Hus i Handen, och jag tror jag lekte in den utan större pretentioner redan morgonen efter. Så ska det gå till.

Miss Allena

31 augusti, 2008 at 7:00 f m

Miss AllenaDet här med röster då. Finns sångare man beundrar och imponeras av för kraften och/eller omfånget och/eller den tekniska ekvilibristiken, vibratot, wailandet…men som man ändå aldrig helt tar till sej eftersom de saknar något annat och mer svårdefinierat, om det inte helt enkelt och banalt är ”känslan” jag famlar efter, de vet så att säga bättre än de flesta hur men har inte riktigt hajat varför, om man säger (Whitney Houston, Celine Dion, Carola, Tommy Körberg, fast exemplen gäller bara generellt och är förstås ffa baserade på min helt personliga lyssning; det är ju faktiskt i lyssnarens öron och huvud som det hela händer, eller om det inte händer då…)

Hursomhelst, på andra sidan har vi de där sångarna som de flesta röstpedagoger dömer ut som helt hopplösa, eller som ”berättare” snarare än sångare, men som för sina fans är de verkliga snitsarna eftersom de sjunger med så mycket mer än diafragma och lungor och stämband, det handlar om de som på ett ögonblick kan förlora sej i orden och nästan mystiskt gjuta liv i dem, kvittar om de vaknat med krita och huggorm i halsen – de vet alltid instinktivt varför de sjunger och kan därför aldrig misslyckas (Dylan, Björk, Lundell, Hellström; jo jag vet att det kör sej där också ibland men låt mej blajja nu, har inte tid med hur mycket fotnötter som helst).

Sen finns de där alltför fåtaliga rösterna som liksom bara är alldeles snälla och självklara, röster att luta sej bakåt och bli lite helare i; det är inte skjutsen eller intrycket de handlar om så mycket som igenkännandet och aningen, jo det är inte som om man känner dem – man vet idiotiskt att man gör det.

Jamen där är det ju, tror jag lyckats nagla något lite av fascinationen jag känt ända sen jag hörde Miss Allena för första gången för ett par år sen. Vi har aldrig träffats men hon är min bästa vän och min lillasyster. Välkommen i familjen!

Här är mina två favoriter, en på den oefterhärmliga missallenska svengelskan, och en med text av Pärre Lagerkvist, nobelpristagaren som enligt min mening hittar sin slutgiltiga form här. Och glöm inte att njuta de kongeniala minimalistiska arren också!

Var är den djupa glädje som jag söker?
By the Water

Besök Miss Allena och lyssna mer:

Miss Allena på Myspace

SPECTROSCOPE v.2.1

21 juli, 2008 at 8:00 f m

Jag minns första gången som en röst på riktigt trollband mig. Det var när jag hörde Björk framföra någon typ av ordlös dimhöljd sång som var helt fantastisk! Om man ersätter det dimhöljda med en fullkomligt klar röst, men med samma förmåga att trollbinda, får man Frida i SPECTROSCOPE!

Det är spännande, fantastiskt, glädjande, förundrande att lyssna på Spectroscope! Dom levererar musik som inte liknar så mycket annat. Trummor och bas ligger som grund för musiken tillsammans med syntpaddar och utöver det lägger Oscar ett otroligt grymt gitarrspel som gör soundet väldigt unikt. Med ovan nämnda sångröst får man ett resultat som är riktigt bra!!

Ja om Ni inte fattat det nu så gillar jag detta ganska mycket;-)!

Avgör själv med dessa två låtar som Ni kan ladda hem:
oxygene
claus

För att hälsa på hos bandet:
Spectroscope Myspacesida

Keep cool
Jeppe

free tracking