The Artist’s Story: Niklas Aurgrunn och Björk
Idag kommer nästa del av serien The Artist’s Story, som startade förra veckan. Berättare idag är författaren och trubaduren Niklas Aurgrunn, som gav ut samlingsskivan ”Aurgrunn sjunger Aurgrunn” 2009. Som författare har han publicerat romaner, diktsamlingar och barnböcker på svenska, bl.a. ”Kackerlacka”, ”Fallens dagar” och barnboken ”Eulalia Stjärnvind”, där den sistnämnda i år även har getts ut i en engelsk översättning.
Niklas Aurgrunn och Björk
Det är ett litet rum vid foten av Mariaberget i Stockholm, det är natt och det är sen höst eller alltför tidig vinter något av de där bistra åren i början eller mot mitten av nittitalet innan skinnskallarna på helikopterplattan snett över Riddarfjärden reser sej och tågar in till Gamla Stan för att tjacka kostymer på vägen till Helgeandsholmen och tågen som med ojämna mellanrum skjuter ut ur Södermalms granitmassiv skallrar i trippelglasen och de oranga saftblandarna från nåt reparationsarbete på bron rullar sin outhärdlighet över den såriga tapeten, över Venedigkartan som sitter uppnålad där och över det enorma inramade svartvita porträtt av V-Gurra som jag plockat hem från Emmaus på Götgatan för att försöka göra mej lustig med och det flimrar i den lilla teven av intriger på ett kvinnofängelse nånstans way down under i en värld som inte heller går att stå ut med och susar väl som vanligt i ventilationstrummorna bakom de tunna gipsplattorna men jag blundar och trycker hörlurarna hårdare runt öronen, repeatande – naken och förrymd, huttrande och desperat, ensam med bara skärvor av dröm, splittret av de knappt ens särskilt gamla visionerna, och vad som möjligen går att pilla ihop av nåt sånt.
”Self sufficience please…get to work…you’re on your own…and if you complain once more, you’ll meet an army of me!”
Det där skönt förvirrade perspektivet, det gick verkligen att ta till sej, det funkade, den där lilla bärbara spelaren snurrande och surrande på den blekt insjunkna och för sin del vådligt kurrande magen och ”Post”, min andra cd (den första var såklart ”Debut”), den lika omtumlade som omtumlande envisheten i den där låten, det marscherande kaoset i den, det kontemplativa oväsendet! En armé av mej, det var knappast sinnestillståndet jag bar med mej ut ur den arketypiskt ”uppslitande” skilsmässan men desto nödvändigare lyssning, desto mer kraft, näring, inspiration. (Och jag var ju för övrigt knappast ensam om upplevelsen: tio år senare släpptes en platta med tjugo remixer av just den där magiska truddelåten.)
Det skeva leendet i natten, minnet av hur jag faktiskt skrivit till min hustru ett par år tidigare (på väg in i det där utdragna farvälet) att jag förlorat mitt hjärta till en isländsk sångerska men att jag var säker på att de skulle kunna komma överens, och hur hon upprört svarat att hon inte hade några som helst intentioner att veckla in sej i nåt triangeldrama.
Att jag varit där, stått i det där fönstret med barfötterna klistrade mot parketten, bligande ner i gränden där två fyllon turades om att sparka varann i dumskallen. Och att hon stod intill, fackföreningsledarens och aktivistens dotter från Reykjavik, viskande om tänkbara fortsättningar med nåt dovt och bara knappt kontrollerat i rösten som hade sönder och satte ihop mej igen lika effektivt varje gång, hela natten, hela hösten.
”I miss you, but I haven’t met you yet…uncertainty excites me…in a heart full of dust lives a creature called lust…as much as I definately enjoy solitude…possibly maybe, probably love…”
Om den liksom oupphörligt nyfödda ofattbarheten Björk kan man ju nu skriva och skalda tills det sista av Vatnajökull sipprar bort och kondenseras över de svarta lavavidderna, men tillräckligt står annorstädes och är bara att googla…
Själv tappade jag lite närkontakten efter ”Homogenic” -97, man har ju sina eror och epoker, och ville väl bara ta tillfället i akt att minnas och celebrera just den där ljuvligt vidriga tiden tillsammans. Och nu har jag gjort det.
PS. Influensen på mitt musicerande har jag svårt att ringa in, men det är klart att allting blev lättare och roligare efter Björk. Om hon nu gjorde precis hur fan hon ville, så varför skulle inte jag…
En svensk artist att lyssna lite extra på
Lärde känna Karl Ove Blomqvist och hans fantastiska röst och musikalitet på den sedemera insomnade demosajten Allears för sex år sen, han höll ganska låg profil men hördes alldeles utmärkt genom bruset… Normalt sjunger han på engelska och skriver sina egna texter men jag hade förmånen att få ett par slags dikter tonsatta och det här är en av dem. Rena lilla hymnen blev det.
En av mina egna låtar du borde lyssna på
Börjar bli några år sen jag spelade in nånting, vad det nu kommer sej av. Det är böckerna såklart, det är barnen och brödet som ska vinnas. Och av de låtar som sattes i Studio Skräpkammaren i Jordbro när det begav sej plockar jag gärna denna, kanske för att jag inte helt eller ens halvt begripit den än (men anar desto mer). ”Saligheten” skrev sej själv under mitt förbryllade överinseende en natt efter en konsert med Anders F Rönnblom på Folkets Hus i Handen, och jag tror jag lekte in den utan större pretentioner redan morgonen efter. Så ska det gå till.