Rickard Ahlgren har släppt sin första officiella EP under namnet danmarck. Här fortsätter han med sin storslaget furiösa rock som han visade upp på singeln ”Mayfire” i höstas. Garaget är ett minne blott och ute på de stora vidderna far han fram som en orkan i de fyra låtarna. Hans röst pressar sig till det yttersta medan larmande, melodiska gitarrslingor sveper in över ljudlandskapet. Det finns något direkt och punkigt i hans låtar där han tar ett tema och kör på med ett intensivt beat i två-tre minuter, men du hittar också spår av goth, alternativrock, industri och mycket annat. Han skriver att han hittar inspiration till låtarna i allt från Arcade Fire och Hurula till The Damned och Nirvana, influenser som han väver in i sitt mörka och ödesmättade sound. Varje låt har sin speciella karaktär och du kan lyssna på fyra spåren här med hans kommentarer till varje låt:

Danmarck på Facebook – på Spotify – på Apple Music

Om ”All Hail”: ”Texten handlar om olika saker, dels vikten av att vara hängiven något dels om att vi behöver en kortslutning av all IT , tfn, datorer osv ”All we need is another short circuit”. Musikaliskt är den inspirerad av Olle Ljungström och Hurula.”

Om ”Sessala”: ”Is there light in here?”. ”Handlar om osäkerheten kring val vi ställs för (inte TV-apparater…:)) finns det något bra med detta jag gör just nu…?
Musikaliskt inspirerad av Thåström, Kite och Nicole Saboune.”

Om ”Anavia”: ”Var den du önskar vara och var en förebild. Gör gott. Musikaliskt inspirerad av Nirvana , ”Endless Nameless” (gömt spår på Nevermind) samt Nine Inch Nails och Sex Pistols.”

London-bandet Secret Cameras värmer upp inför sin debut-EP med den andra singeln från plattan, ”It Doesn’t Matter”. Det är en låt som andas postpunk och alternativrock och ger mig en hel del vibbar av Suede. Det är en intensiv låt med en massiv refrängexplosion, men också en skön melodihook. Den första singeln är också värd en lyssning. ”Going Places” är något stillsammare med mer framträdande syntar, men ändå med samma täta, ambienta sound och en avslutning där de öser in allt de har.

Secret Cameras hemsida – på Facebook – på Spotify – på Apple Music

Det är spännande med musik som mer eller mindre aktivt letar efter vad den är. Så uppfattar jag den här skivan, inte som att den har identitetsproblem, utan som att den prövar nya vägar på ett väldigt lekfullt och intressant sätt. ”Gnistor, irrbloss” är musik för blåskvartett (mest brass), slagverk och en röst (Nicolai Dunger), som omväxlande improviserar, ljudar och spelar kompositioner som ibland bara är, ibland är melodiska på ett närmast popaktigt sätt och ibland är helt fragmentariska. Det sökande anslaget här gör att det också är svårt att kategorisera, det låter ibland som jazz, men det är också konstmusik och pop. ”Gnistor…” är första albumet av två som tillkommit på samma sätt.

Grunden är Johan Arrias som drog ihop gruppen som nu spelar på skivan, men han skriver också att skivan är ”en blandning av ready-mades, poesi, sånger, ljud och skisser”. Detta gör också att skivan lite är som en konstutställning kanske, eller som en del i en konstutställning. I vilket fall som helst blir man nyfiken på fortsättningen.

Sista striden

Reglerna och leken
Johan Arrias hemsida – på Spotify – på Apple Music – på Bandcamp

Inledningspåret ”Overture” med ett mässande, ekande piano, en växande mörk atmosfär och en tunn sträng på gränsen till att brista sätter stämningen från början. När jag lyssnar på Jenny Garbrielsson Mares nya album ”Comb the Wicked” påminns jag snart om den mörka stämningen från hennes duosamarbete med Fredrik Jonasson, White Birches. Men även om de elektroniska effekterna är en viktig komponent så är det framför allt ett organiskt sound här som bildar grunden i låtarna. Orgel, piano, bas och percussion bygger upp ett sparsmakat, suggestivt sound i lågt tempo medan Jennys mjuka röst svävar över det hela som ett andeväsen.

Hon skrev låtarna under en månads vistelse i Brooklyn för ett par år sedan och lät miljön inspirera musiken på olika sätt. Brooklyn Bridge, Washington Avenue och den heta brittsommaren möter religiös symbolik, mörka väsen och tankar om skuld i en stundom meditativ nattlig resa. Det närmaste jag kommer att tänka på som referens är Nick Cave, men i övrigt är det här ett högst eget album där Jenny har brutit sig loss från de vanliga låtstrukturerna. Här får hon också god av hjälp av Michael Blair, en artist som bland annat har arbetat med Tom Waits och Lou Reed, och som här har lagt percussion och trummor på låtarna på ett högst varierat och väljudande sätt, från de marschliknande rytmerna på ”Dig Real Deep” till gospelklappen på ”Hard Times”. Det är en platta som egentligen förtjänar att lyssnas igenom från början till slut, men jag gör ett försök att plocka ut ett par smakprov här:

Jenny Gabrielsson Mares hemsida – på Facebook – på Spotify – på Apple Music – på Bandcamp

Jag blir nästan hypnotiserad av Lilous sång. Hennes mörka altröst andas svärta, mystik och rockattityd, som en magisk musikbesvärjelse jag måste lyssna på igen och igen. Tillsammans med sin make John bildar hon duon Lilou & John, som tidigare i höstas kom ut med debut-EP:n ”100 Faces”.

Här hör vi dem i fem låtar som sträcker sig från folkepiska låtar till alternativrock och indiepopspår i en skönt opolerad ljudbild som perfekt matchar Lilous utstrålning. Till varje låt finns också en musikvideo där de har tagit hjälp av olika videoartister från USA och Brasilien. Du kan se ett exempel här nedan i videon till låten ”When Murder Victims Die”, en video skapad av Patrick Paax. Du kan se de andra filmerna på deras Youtube-kanal.

Lilou & Johns hemsida – på Facebook – på Spotify – på Apple Music

Om ”He Broke My Neck, Joséphine”: ”Den tragiska berättelsen om de båda lesbiska flickorna Elizabeth och Joséphine och det grymma öde de gick till mötes.”

Om ”100 Faces”: ”Människans drift att alltid vilja dölja sitt rätta jag, kanske ytterligare förstärkt av det moderna konsumtionssamhällets alienerande effekt och de människans känslomässiga svårigheter.”

Om ”When Murder Victims Die”: ”En djupt personlig berättelse om hur ett barn försöker gå vidare efter att ha överlevt ett mordförsök. En berättelse inifrån ett förlamande trauma.”