Meadow Music

Härnösandsbandet We Are She har nyligen gjort en comeback med två-spårssingeln ”My Baby”. Senast det begav sig var 2012 när de släppte ett fullängdsalbum. De nya låtarna präglas av ett rymligt indiepop-sound som de utnyttjar till fullo när låtarna byggs upp och sedan exploderar med feta gitarrmattor och skön energi. ”My Baby” är, som de också själva beskriver, en härlig partylåt som med all säkerhet kommer få fart på deras livepublik, medan ”Devine” är en lite lugnare låt som stegras till ett storslaget poppaket. Det som får låtarna att verkligen sticka ut, och som fångade mig direkt i de första takterna i ”My Baby”, är Linnea Kempes underbara röst. Hon har en unik ton och ett uttryck som får hela låten att lyftas till den inbjudande feststämning den strävar efter.

We Are She på Facebook – på Spotify – på Apple Music

Du undrar säkert var Dubious Quip har tagit vägen. Ja, jag menar artisten som för drygt 7 år sen försåg oss med nattsuddar-låten ”Obedient Minds”, en smittande, tillbakalutad historia i reggaetakt. Efter flera låtar i liknande anda försvann han från strålkastarljuset och efter låten ”Boom Boom Boom” försvann spåren.

Ryktet säger att han klippte sig och skaffade ett jobb. Och att han bytte namn till Daniel Rosenholm. Som av en händelse så har en artist med samma namn också släppt en ny låt och musikvideo nu i januari, ”It’s Gonna Be Alright”. Här har det urbana bytts ut mot den friska luften och det elektroniska mot det akustiska. I en melodi som får mig att tänka på ”Autumn Leaves” kommer han snart in i ett skönt baktaktsgung som vi känner igen. Det är en mollstänkt tröstevisa som beger sig rätt in i vemodet och blåser in varma vindar och upplyftande rytmer. Så det är bara att hälsa Daniel välkommen tillbaka och hoppas att det kommer fler låtar snart.

Daniel Rosenholm på Facebook – på Spotify – på Apple Music

Det är spännande med musik som mer eller mindre aktivt letar efter vad den är. Så uppfattar jag den här skivan, inte som att den har identitetsproblem, utan som att den prövar nya vägar på ett väldigt lekfullt och intressant sätt. ”Gnistor, irrbloss” är musik för blåskvartett (mest brass), slagverk och en röst (Nicolai Dunger), som omväxlande improviserar, ljudar och spelar kompositioner som ibland bara är, ibland är melodiska på ett närmast popaktigt sätt och ibland är helt fragmentariska. Det sökande anslaget här gör att det också är svårt att kategorisera, det låter ibland som jazz, men det är också konstmusik och pop. ”Gnistor…” är första albumet av två som tillkommit på samma sätt.

Grunden är Johan Arrias som drog ihop gruppen som nu spelar på skivan, men han skriver också att skivan är ”en blandning av ready-mades, poesi, sånger, ljud och skisser”. Detta gör också att skivan lite är som en konstutställning kanske, eller som en del i en konstutställning. I vilket fall som helst blir man nyfiken på fortsättningen.

Sista striden

Reglerna och leken
Johan Arrias hemsida – på Spotify – på Apple Music – på Bandcamp

Sveket med Magnus Olsve i spetsen är tillbaka med en ny singel. Förutom en jullåt 2015 är det ett par år sedan som han släppte en låt, men den nya ”Jämtland” tar vid där han slutade. Svekets signum är en sammansmältning av bitterljuv schlagerpop runt 60-talet och nyare syntladdade ljudkostymer. ”Jämtland” är nog den låt där den sammanflätningen fungerat allra bäst hittills. Med musik av Mattias Petterson och text av Magnus själv reser Sveket till hembygden norröver igen från ett hårdhänt Stockholm och kryddar resan med en hel del storslagen 80-talsnostalgi i ljudbilden.

Sveket på Facebook – på Spotify – på Apple Music

Det är dags att plocka upp pennan igen och det gör jag med duon Anti Pony, Sanna Colling och Alexander Pierre, som har spenderat vintern i studion tillsammans med producenten Max-Måns Wikman (Dolores Haze, Those Dancing Days, Side Effects). Resultatet får vi höra på torsdag då de släpper sin första EP, ”Alexander”. Här är ett smakprov från plattan i form av den skönt psykedeliskt suggestiva låten ”Pale Blue Hours”. De har förfinat sitt sound och låter om möjligt än mer av sent 60-tal än på de tidigare singlarna, inte minst på grund av en mer framträdande Hammond-orgel. Bäst hittills från duon, på alla fronter.

Anti Pony på Facebook – på Spotify – på Apple Music