Det är spännande med musik som mer eller mindre aktivt letar efter vad den är. Så uppfattar jag den här skivan, inte som att den har identitetsproblem, utan som att den prövar nya vägar på ett väldigt lekfullt och intressant sätt. ”Gnistor, irrbloss” är musik för blåskvartett (mest brass), slagverk och en röst (Nicolai Dunger), som omväxlande improviserar, ljudar och spelar kompositioner som ibland bara är, ibland är melodiska på ett närmast popaktigt sätt och ibland är helt fragmentariska. Det sökande anslaget här gör att det också är svårt att kategorisera, det låter ibland som jazz, men det är också konstmusik och pop. ”Gnistor…” är första albumet av två som tillkommit på samma sätt.

Grunden är Johan Arrias som drog ihop gruppen som nu spelar på skivan, men han skriver också att skivan är ”en blandning av ready-mades, poesi, sånger, ljud och skisser”. Detta gör också att skivan lite är som en konstutställning kanske, eller som en del i en konstutställning. I vilket fall som helst blir man nyfiken på fortsättningen.

Sista striden

Reglerna och leken
Johan Arrias hemsida – på Spotify – på Apple Music – på Bandcamp

Quarrtsiluni är ett ord på inuit som ungefär innebär att man sitter tysta tillsammans och väntar på att något skall hända. Man kanske kan lyssna på den här plattan på det viset, men jag tycker nog att den snarare är full av händelser. Spåren är sex till antalet och är befriande betitlade med nummer. Song one, two, three.. och så vidare. Varje sång eller spår är improvisationer med utgångspunkt i dels känslan av att sitta tillsammans, men framförallt känslan av att något måste sägas, att något är nödvändigt. Kanske finns den ”Stora Valens Ande” bland oss i musiken, skriver man på skivbolaget Lamour records.

Lisa Ullén på piano och Nina de Heney på kontrabas har spelat ihop länge och är en väl etablerad duo. På Quarrtsiluni har de fått sällskap av den schweiziska  altviolinisten Charlotte Hug.

Läs mer här och lyssna på hela plattan i ett svep i Youtube-klippet här nedan, eller hör på ett av spåren i Soundcloud-spelaren.

Mer om Lisa Ullén | Nina de Heney | Charlotte Hug

”Quarrtsiluni” på Spotify – på Apple Music

Till vardags kan vi höra Mats Almgrens djupa basstämma på operascenen, gärna när han är klädd i någon Wagnersk kostym. Här har han dock gett sig in i ett helt annat sammanhang genom att ta sig an ett antal jazzstandards, skrivna från 30-talet och framåt. På albumet får han också tillfälle att spela ihop med sina båda jazzmusicerande bröder, Owe och Björn Almgren, för första gången på 20år.

Kombinationen opera och jazz är knappast ny; George Gerschwin bevisade att det passade perfekt ihop i ”Porgy and Bess”. Ändå blir många skeptiska när operasångare ger sig in i jazz, pop eller rock, då en del har i minnet de mindre lyckade försök som både svenska och internationella stjärnor har gjort. Mats Almgren vet dock vad han pysslar med. Han valde att titta på croonern Billy Eckstines repertoar, en låtsamling som passar bra eftersom Eckstine också hade en mörk och kraftfull stämma, vilket gjorde att tonarterna låg perfekt för Almgren. Eckstine ansågs också ha vissa opera-tendenser i sin sång när det begav sig på 40-talet och framåt, och hade styrkan att höras över en orkester utan mikrofon, precis som en operasångare.

Almgren gör dock sin helt egna grej av detta. Han tar sig ut ur operans precision oerhört snyggt där han på ett alldeles självklart sätt glider över tonerna . Det är en skön känsla för materialet han visar upp med underbar dynamik i låtarna när han låter varje ord och mening få sin karaktär. Allra mest får han ut i de lugnaste låtarna tycker jag, som exempelvis i den inledande ”My Foolish Heart”, men det finns inga svaga spår här. Att han sedan backas upp av ett gäng skickliga jazzmusiker, som också får en del utrymme för sin coola, inspirerade jazz, gör inte saken sämre. Här hör vi bröderna Owe och Björn på bas respektive saxofon, samt Sven-Eric ”Svenna” Dahlberg på piano och Göran Kroon på trummor. Lyssna på tre spår från plattan:

Mats Almgren på Spotify – på Apple Music

Förra året fascinerades jag av hennes röst när jag skrev om Lilla Milo och presenterade soullåtar som har etsat sig fast i mitt sinne. Nu satsar Cosima Lamberth på en soulkarriär och har under juni släppt sin debut-EP ”Head In the Clouds” med fyra låtar.

Jag tycker det är en utsökt platta med fyra låtar som var och en har sin egen karaktär, och där Cosima visar upp sin stora bredd som soulsångerska. Hon kan vara pådrivande som i ”Still I Know” där hon plockar ut allt i varje fras och levererar dem med en angelägenhet som inte går att komma undan, eller hon kan blotta en naken stämma så att det inte finns någonting som skymmer vägen till ditt inre i t.ex. den längtande, neosouliga ”Come Back”.

Arrangemangen är helt underbara också, fyllda av jazzdränkta harmonier som växlar mellan det drömska och lätt melankoliska. Det känns varmt, organiskt och utstrålar såväl retrokänslor som fräscht framåtblickande. Hör här på två av låtarna från EP:n:

Cosima på Facebook – på Spotify

Förra året skrev jag om den norsk/svenska duon Lerin/Hystad och deras album ”Mount Buzhou”. De vävde där samman sin instrumentala musik med traditionell kinesisk musik, bla genom att mixa in inspelningar från ett stort musikmöte i Kina. På det nya albumet ”Ametarasu” har de tagit båten över till Japan för hämta inspiration därifrån.

Som tidigare har de gjort field-recordings, men denna gång från arkadhallar och tunnelbanestationer i Tokyo och Osaka. Detta har sedan mixats in i låtarna och samsas med stråk av traditionell japansk musik, jazz, electronica, progressiv och experimentell rock. Det hela blir till en fascinerande smältdegel där gammalt möter nytt,  öst möter väst, det finstämt organiska möter det hårda maskinella, det kan samexistera ena stunden och nästa stund kan den andra aspekten ta över. Ja, det är som jag föreställer mig att det Japanska samhället kan vara med dess djupa rötter i de egna traditionerna som lever hela tiden sida med det moderna och inflytandet från väst. En platta med fantastisk kreativitet, detaljrikedom och spännvidd. Här är två låtar:

Lerin/Hystad på Facebook – på Spotify – på Bandcamp