Armadillo King

13 augusti, 2008 at 7:00 f m

Armadillo KingI ärlighetens namn vistas artister som Bob Dylan, Neil Young och Tom Petty inte riktigt i den fåra jag oftast befinner mig i när jag lyssnar på musik, även om jag stundtals och förvisso går igång på vissa låtar av ovanstående (i synnerhet Dylan). Annars är ju detta en fåra som kanske är lättast att välja, eller snarare hamna i, när man startar sin egen musikerbana, eftersom det enda som behövs egentligen är en man med gitarr. Lättstartat med andra ord.

Att det finns en uppsjö ”män med gitarr” i stugorna där hemma, är något jag har fått erfara, då jag under ett par år botaniserat i Sveriges demoskattkista. Och hur sympatiska alla musikers initiativ och ambitioner än är, så har denna erfarenhet med tiden faktiskt, stundtals, gjort att jag upplever genren som lite urvattnad, eftersom så få – jo de finns! – av så många har varit i närheten av att få mig som lyssnare att gå i mål på känslan som förmedlas. Nej, känsloförmedlingen känns ofta patenterad, vilket leder till att allt och alla låter samma. Och förmedlade känslor – såväl äkta som patenterade – finns det gott om därute, och just detta godtyckliga begrepp, känsla, är naturligtvis A och O när det gäller Singer/songwritergenren. Men pga den enorma uppsjön, så blir alltså inte känsla tillräckligt.

Tre saker som Armadillo King lyckas med, och som måste funka, för att känslan ska nå fram till mig, är sång, melodi och text. Det är förstås inte tonsäkerheten i sången som är det viktiga, utan att sånguttrycket känns eget – och inte nödvändigtvis i bemärkelsen originellt eller udda, utan eget som i ”sångarens egna” (inte lånade) uttryck. Om man dessutom, som Armadillo King, är välsignad med en såväl tonsäker som – paradoxalt och märkligt nog – både strävt och lent behaglig stämma, blir ju inte helhetsintrycket sämre. Armadillo King är, i min bok, en fantastisk sångare.

Vad gäller melodi och text, är dessa två helt symbiotiska. En text som inte skriver lyssnaren på näsan, flyter tryggt och otvunget omkring på en fin melodi, som jag, i egenskap av melodijunkie, av nån anledning aldrig har problem med att den egentligen förefaller sakna originalitetsambitioner.

Ja ja, det blir alltid lite löjligt när man ger sig i kast med att förklara varför man gillar något, och med ord försöka argumentera för vikten av att lyssna på en artist, när det bästa argumentet för varför du ska lyssna på Armadillo King, i själva verket består i att klicka på valfri låt här nedan. Du kommer fatta då, tror jag. ”Man-med-gitarr-konceptet” när det är som bäst.

Selling a Sheep
Million Dollar King
It’s Soon Summertime
Inner Peace
Turn Away
My Raincoat
Still Your Angel

Besök Armadillo King

Armadillo King på Myspace

Some Kind of Rubus

8 juli, 2008 at 8:00 f m

Alla som tycker om att bli glada räcker upp en hand! Som lite hjälp på vägen kan Ni lyssna på Stockholmbandet Some Kind of Rubus. Här bjuds det på folkmusik i härlig blandning med rock! Sångaren Emil Gammeltoft är gammal hårdrocksångare med rötter i Nerved, men efter att ha spelat rock i 18 år och med en massa folkmusik i huvudet startade han tillsammans med Petter Axelsson och Örjan Johansson SKoR i slutet på 2005!

Nu skall SKoR erövra världen och har börjat i folkmusikens land, Skottland, där de redan fått mycket uppmärksamhet i bla radio!
Enligt Emil är en Skottlandturné inplanerad i oktober.

Lyssna och ladda hem:
microphone
hippo
mother

Hälsa på hos Some Kind of Rubus:
SKoR Myspacesida

Keep cool,

Jeppe

Dreams of Dusk

4 juli, 2008 at 7:00 f m

Man skall vara opartisk, är det sagt. Och det är jag kanske inte alltid. I alla fall inte denna gång. Saken är nämligen den att jag känner flera av personerna i Dreams of Dusk, och att jag därtill har varit trummis i bandet. Men det spelar ingen roll. För jag är säker på att jag hade hyllat dem ännu mer om jag varken kände dem eller hade spelat med dem.

Dreams of DuskBandet startades under 2000/2001 av dess flitigaste medlemmar, Alexandra Pajuluoma och Martin Berglund. Oavsett vad är jag glad min vistelse bakom trumsetet inte varade längre än något halvår fram till 2002. Annars hade de förmodligen aldrig blivit så bra som jag tycker att de är idag. Helt klar är att de aldrig hade varit såpass tajta och samspelta, om jag skulle ha varit kvar.

(För den vetgirige har jag lyckats googla mig till en liten artikel i Groove från år 2002, då bandet hette ”The Story of Arden”. Se sidan 7!)

Nåväl. Efter flera år av gigande, komponerande och annat slit finns de tack och lov idag fortfarande vid liv. Och, vill jag säga, är bättre än aldrig förr! Vad är det då som gör Dreams of Dusk så pass bra? Jag vet inte riktigt. Det lär i alla fall inte spela någon roll att de är ifrån Stockholm, att de är 7 pers i originaluppsättningen, eller att de alla är mellan typ 28 och 38 år.

Någonting som däremot lär spela stor roll, och som jag verkligen gillat sen första början, är deras blandning av stråkinstrument och rockelement. Jag kanske är naiv eller bara okunnig, men mig veterligen så åstadkommer de ett sound som jag inte direkt vågar påstå att jag hört någon annan stans. Att sången dessutom är ypperligt vacker, och att låtarna som sådana är superba gör ju inte saken sämre heller. Men… som man brukar säga i såna här sammanhang: lyssna och avgör själv!

Dreams of Dusk på myspace: www.myspace.com/dreamsofdusk

Här har du i alla fall ett gäng låtar från deras senaste demo (som väl med tanke på kvaliteten borde ha getts ut på riktigt redan vid färdigställandet):

2-The Coast Song

3-The Eternal Flow

4-Floating With Time

5-Only Then

6-Finding the Way

8-Lost In the Mist

9-The Story From the Woods

free tracking