Att en svensk artist gör en platta på franska tillhör inte vanligheterna, speciellt inte om han tidigare inte är fransktalande och är känd för rock, pop och visor på svenska. Mårten Lärka berättar att han har varit torsk på fransk musik rätt länge och lyssnat mycket på allt från Jacques Brel, Serge Gainsbourg och Francois Hardy till Stereo Total och Telephone. Och jag förstår honom. På grund av andra skrivuppdrag kom jag själv att börja lyssna en hel del på fransk pop och rock för ett par år sedan. Och det var en både överraskande och fascinerande musikvärld som öppnade sig.

Pop- och rockvindarna från USA och England som svepte in i Frankrike på 60-talet blandades med chanson, kabaret-traditioner, världsmusik med mera och blev till en unik musikalisk smältdegel. Det känns som att de tog vissa delar mycket längre än andra, kanske för att det redan fanns starkt levande sen tidigare. Det jag tänker på är givetvis det romantiska, men kanske ännu mer det rebelliska, provokativa och utmanande. Även humor, poesi och inåtblickande texter är något jag förknippar med fransk musik. Ja, och sen är det självklart det här med språket.

Mårten säger att han hörde något i franskan som han inte visste vad det var men som han gick igång på fast han inte begrep vad det handlade om. Något i språkets färg, ton och sound. Han ville göra allt från början och började plugga franska på eget bevåg.

”Men jag blev otålig och skrev textstumpar innan jag snappat språket. Började i helt fel ände egentligen. Men vilket kreativt och kul sätt att lära sig ett språk på. Känner mig lite som en pionjär på det området. Det skulle gå applicera på vilken språkundervisning som helst. Jag lyckades i alla fall skriva några halvdana texter med hjälp av ordböcker.”

”Räddningen kom från min fransktalande vän Hamid Khodja. Han hjälpte mig med uttal och ordval. Men det tog minst ett decennium till innan vi kom igång på allvar. Däremellan skrev jag uteslutande på svenska. Men efter flera försök till hyllningslåt för min tomatröda Renault 4 L (Laban, Quatrelle) trillade poletten ner. Det skulle ju göras på franska och vips var jag tillbaka med ordböckerna.”

Slutresultatet efter flera års arbete blev alltså albumet ”Alouette”, som kom ut förra året, ett samarbete med Hamid Khodja, som har skrivit många av texterna och även sjunger på ett av spåren. Albumet är en jordig, avskalad blandning av rock, amerikana, blues och franska popvibbar. Jag hör rockrebellen i honom när hans uttryck förändras när han nu sjunger på franska istället. Och han gör det också med glimten i ögat och fångar det här onämnbara franska på sitt eget sätt. Det är en underbart charmig, lekfull och skönt opolerad platta. Att den måste sjungas på franska fattar man direkt i första spåret då ”Je suis un rockööör…” inte kan sjungas coolare på nåt annat språk. Jag valde ut tre av mina favoriter på albumet och bad honom berätta lite om låtarna:

Om ”Je suis un rocker”: ”Det är en översättning av en låt som till en början hette ”I am a rocker”. Vi körde den på 90 talet med vårt band Opossum. När vi bytte namn till The Trimatics fortsatte vi köra låten. Men det fanns ingen bra inspelning. 2014 råkade jag hitta den allra första portaskissen och började leka med den på nytt. På två kanaler fanns sång/munspel och gitarr. Jag satte trummor och gitarr-fills på de tomma två återstående kanalerna. Det här var i samma veva som Hamid och jag kommit igång på nytt och det satt som handen i handsken med franska. Munspelet och kompgitarren är alltså 17 år gamla när låten slutligen hamnar på 10 tumsvinyl. Vad finns mer att säga. Ja, texten, ”Jag är en rocker”. Den handlar om frihet och glädje den här också. En naiv och enkel sak om att plantera lite kärlek och tycka om sig själv och sitt liv och vara en rocker emellanåt.”

Om ”C´est ma vie ´a moi”: ”Den första text Hamid gav mig var ”C´est ma vie ´a moi”. Han hade utgått från en karaktär han tyckte passade ihop med min persona. Att leva sitt eget liv och brister utan att bry sig så mycket om vad andra tycker. Ett ganska fritt men enkelt förhållningssätt till livet. ’Jag är varken prins eller kung men jag sover som en kung på natten..’.”

Om ”Belle Quatrelle”: ”Jag är jättestolt (fortfarande) att jag helt på egen hand lyckats rimma Volvo med Voulez vous. Belle betyder vacker och Quatrelle (4L) är det franska smeknamnet för den fantastiska bil som vi i Sverige kallar Laban. En härligt kitchig sak fylld med andra bekanta bilar som dock inte kan jämföras med Quatrelle. Vad sägs om Porsche, Chevrolette, Citroén och nämnda Volvo? Jag har skrivit texten själv men Hamid har gjort någon korrigering. Därefter började Hamid skriva texter åt mig. Men det var ”Belle Quatrelle” som startade det hela.”

Mårten Lärkas hemsida – på Facebook – på Spotify – på Apple Music

För sin musik kunde Göteborgs-kvartetten Ocean inte ha valt ett bättre namn på bandet. För det är så det känns. Det är drömskt, meditativt och mjukt melodiskt, det är rogivande men ibland också rafflande storslaget och hela tiden i högsta grad levande. På sin debut-EP ”In Another Place” har bandet skapat ett underbart organiskt sound i en stil som känns som en blandning av folkliga färger från förr och indiepop. De tre låtarna håller lika hög klass allihop och utforskar olika stämningslägen från det stillsamma till det dramatiska. Lyssna på två av spåren här nedan.

Ocean på Facebook – på Spotify

Igår startade julperioden på riktigt när jag fick pallra mig upp kl 7 och göra dottrarna sällskap framför TV:s julkalender. Det är fascinerande hur en högtid kan dominera tillvaron så pass mycket under en hel månads tid, på gott och på ont. I musikbranschen är det mångas åsikt att december är den absolut sämsta tiden på året att släppa ny musik på, om det då inte är jullåtar såklart.

Jag tänkte dock hålla det relativt julfritt här på bloggen, förutom ett kommande inlägg med lite nya jullåtar, och så då ett tips här om en alternativ julkalender. Det är Mårten Lärka som i år räknar in 10 år för jullåten ”Trasiga pepparkakshjärtan”. Det tänkte han fira genom att ha en julkalender där han har bjudit in vänner och artistkollegor att göra sina egna tolkningar plus att han har en del andra inslag av dogma-karaktär, som han beskriver det. Han berättar:

”De inskickade bidragen är av hissnande blandad kvalitet. Ett bidrag från Paris är på gåshudsnivå och ett från Brunflo blev knäckande träskblues och en klippte ihop ett så starkt bildcollage att jag inte vet vart jag ska ta vägen. ”

Du kan följa julkalendern på Mårten Lärkas Facebook-sida och här nedan hör du originallåten och kan se på det första avsnittet. Och först ut blev just den omtalade träskbluesen med Jens Gustavson i Brunflo.

Jag blir nästan hypnotiserad av Lilous sång. Hennes mörka altröst andas svärta, mystik och rockattityd, som en magisk musikbesvärjelse jag måste lyssna på igen och igen. Tillsammans med sin make John bildar hon duon Lilou & John, som tidigare i höstas kom ut med debut-EP:n ”100 Faces”.

Här hör vi dem i fem låtar som sträcker sig från folkepiska låtar till alternativrock och indiepopspår i en skönt opolerad ljudbild som perfekt matchar Lilous utstrålning. Till varje låt finns också en musikvideo där de har tagit hjälp av olika videoartister från USA och Brasilien. Du kan se ett exempel här nedan i videon till låten ”When Murder Victims Die”, en video skapad av Patrick Paax. Du kan se de andra filmerna på deras Youtube-kanal.

Lilou & Johns hemsida – på Facebook – på Spotify – på Apple Music

Om ”He Broke My Neck, Joséphine”: ”Den tragiska berättelsen om de båda lesbiska flickorna Elizabeth och Joséphine och det grymma öde de gick till mötes.”

Om ”100 Faces”: ”Människans drift att alltid vilja dölja sitt rätta jag, kanske ytterligare förstärkt av det moderna konsumtionssamhällets alienerande effekt och de människans känslomässiga svårigheter.”

Om ”When Murder Victims Die”: ”En djupt personlig berättelse om hur ett barn försöker gå vidare efter att ha överlevt ett mordförsök. En berättelse inifrån ett förlamande trauma.”

En finsk tangolegend och några av de mest spännande svenska indieartisterna, det låter från början som en ganska osannolik kombination. Det hela startade förra året då den finske artisten och låtskrivaren Pentti Viherluoto skulle fyllt 100 år. Hans barnbarn Tatu Metsätähti fick en idé om att spela in Penttis sånger i moderna versioner och då det dessutom visade sig att många låtar sedan tidigare redan hade svenska texter (översatta av skådespelaren Thure Wahlroos) tog han kontakt med vännen, producenten och artisten Henrik von Euler. Han nappade på idén och tillsammans med Billie Lindahl (Promise and the Monster), Rickard Jäverling och Pelle Lindroth (Parken) började han spela in. En låt blev till flera och växte till ett album som fick namnet ”Skymningsland”, vilket ska släppas nu i november.

Låten ”Grändens skymning” är en aptitretare som ger mersmak. Det är en låt där de båda världarna smälter samman med syntar och tremologitarr som sveper in oss i ett kargt, finskt vemod, en trummaskin som ekar av de sista takterna från den gamla dansbanan och en drömsk, längtansfull sång som mynnar ut i en varm duett. Lyssna själv här nedan.
Jag ska lägga till också att den finska originaltexten, både till den här låten och till de andra på albumet, skrevs av Penttis bror Aimo.