För nåt år sen så skrev jag om Brian Kramer och hans live-platta från Club Stampen. Denna gång så är han helt ensam. Det handlar bara Brian, hans akustiska gitarr(er), bluesen och du som lyssnare. Så nära och intimt det kan bli.

Han smyger iväg till Mississippi-deltat, han sticker iväg till Amsterdam på en tur, låter bluesen betrakta barndom och förhållanden och även ett gammalt fickur. Det är naket och rakt på och inga excesser. Och precis som från förra plattan, så känner jag en skön melankolisk värme, och speciellt i de mer melodiskt berättande låtarna så får jag en känsla av John Hiatt, som också har en förmåga att sprida värme omkring sig.

Här är två låtar från ”Myself and Mine”:

Journey to the Delta
My Precious Stone

Du hittar Brian Kramer på hans Myspace-sida och på hans site

Slowmans nya album ”I’m Back”är säkert i viss mån en anspelning till att han är tillbaka med ett nytt album, men framför allt tolkar jag det som att han är tillbaka till sina rötter i musiken. Och det är så det nya albumet känns också, ett utforskande av klassisk blues, bluesrock, lite countryrock och med inslag av soul och funk. Framför allt bluesen känns framträdande, disten är mer påskruvad, kanterna är inte lika polerade och händerna är nerkörda i klassisk mylla, alltid lika näringsrik och tidlös. Skulle vilja säga att Slowman står ännu stadigare med det nya albumet.

Roses and Wine
Me and the blues

Lyssna och läs mer om Slowman på hans hemsida

Born 53 släppte nyligen sitt album ”Foreign Accent”. Hela 15 låtar bjuder de på i en soft blandning av americana och blues. För mig blir det framför allt en resa i Dylan-land, och att de gör en alldeles utmärkt cover av ”Million Dollar Bash” känns bara naturligt. Ett starkt låtskrivande och ett nära, luftigt, basic sound med underbara gitarrer gör att detta blir en mycket skön lyssning. Här är de två inledande spåren:

New Day
Foreign Accent

Born 53 finns på Myspace och på Spotify kan du lyssna på hela plattan.

Roí Höttur betyder Robin Hood på isländska, men förutom namnen så hittar jag inga direkta kopplingar till Island eller isländsk musik. Vad bandet bjuder på är istället vad jag skulle vilja kalla psykadelia med blueshjärta. Och psykadelia då som en resa bak i tiden till tidig Pink Floyd.

The Doors gör sig också påminda och även i viss mån Led Zeppelin och allt detta går att lyssna på i deras debut, som är, i gammal god psykadelia-anda, ett sammansatt 12-minutersverk. Hur kul som helst tycker jag.

Roí Höttur hittar du på Myspace, på Facebook och på deras blogg. Här är ”Dream of Papaver”:

Dream of Papaver

Jon Strider är en välmeriterad musiker som har spelat med artister som Van Morrison, Boz Skaggs, Mink DeVille, Chuck Berry, John Lee Hooker för att nämna några. Som soloartist har han hunnit med 5 album, där jag nu har suttit och lyssnat på albumet ”White Wings” som släpptes för något år sedan.

Själv kallar han sin musik för Rhythm N’ Folk, vilket känns som en bra benämning. En behaglig lyssning är det, med en positiv, soft rock med inslag av americana, blues och country. Jag hör lite Jackson Browne, lite Eagles, Cat Stevens och mycket vibbar av tidigt amerikansk 70-tal. En riktigt bra och jämn platta med bra variation.

Vill du läsa och lyssna mer så ska du bege dig till Jon Striders hemsida.

Här kan du lyssna på ett par låtar från ”White Wings”:

At the Way Station
Coming Alive