Londonboende Emil Lager spelar melodisk country och blues på en distad Telecaster i öppna stämningar, och även en stålsträngad Martingitarr används till en del låtar. Tre låtar har han lagt upp hittills, och planen är att han ska spela in sitt första album nu i januari. Här är två låtar.
Emil Lager på Facebook – på Soundcloud
Old Kerry McKees debutalbum ”Wooden Songs” släpptes nyligen. Trasig, mörk, desperat, laddad blues och folkmusik där ljudet är en del av uttrycket, precis som sången. Jag blir nästan förvånad över hur lätt jag kommer in i Old Kerrys ljudvärld efter att ha lyssnat en stund, och nyanserna framträder på ett album som känns ganska skiftande. Tyvärr finns albumet inte släppt digitalt än, mig veterligen, men du kan höra ett spår här, plus en video av ”Death, Oh Death” inspelad live.
Old Kerry McKee på Facebook
Robert Hill fångades tidigt av Woodie Guthries musik och naturligt nog så kom han snart också att inspireras av andra som tex Lightnin’ Hopkins, Reverend Gary Davis och givetvis den oundviklige Bob Dylan. Med Guthrie som den stora ledstjärnan så präglar också dessa influenser hans musik på debutalbumet ”What Are We Waiting For”, som kom ut nu i höst.
Brian Kramer, med sina jordiga bluesfingrar, har producerat albumet och gästspelar också på två av låtarna. I övrigt är det Robert, hans gitarr och ibland hans munspel vi möter på de 13 blues- och folk-låtarna. Jag tycker det är ett imponerande album där han trots hundratals mil från ursprunget och med endast 20 levnadsår i bagaget får det att kännas så autentiskt, nära och ärligt. Autentiskt i den bemärkelsen att det är Robert vi möter, hans berättelser, känslor, frustrationer och syn på världen. Lägg därtill ett förträffligt gitarrspel så har du ett album som man lätt fångas av.
Jag har inte hittat några lyssningslänkar till albumet än, men kommer att uppdatera om och när det dyker upp. Under tiden kan du provsmaka två låtar här nedan.
Robert Hill på Facebook
Förra hösten skrev jag om Coyote Deathbed, ett band lite höljt i mystikens skimmer, men som jag vet Måns Rohde Wittsell är involverad i. Normalt sett hör han dock hemma i bandet Wittsell 3, en trio som bildades 2010 och som nyligen har släppt sin debut-EP, ”Using Palettes”.
Det känns som en blandning av gammalt och nytt, av klassisk blues och bluesrock blandat med garagerock och en dos grunge-svärta. Förutom trummor och bas är de beväpnade med en distad 12-strängars gitarr och wah-wah-pedal och lyckas skapa ett speciellt sound och en skön jam-känsla i låtarna.
Wittsell 3 på Facebook – på Spotify - på Soundcloud
Under de åren jag har bloggat här på Meadowmusic, så har en av mina absolut bästa upptäckter varit Andreas Lundgrens ”Bad Buddha”, som jag skrev om redan 2008. När han nu kom ut med sitt nästa album ”Lovely Dream” så var jag naturligtvis spänd på den nya plattan.
Det är en smärtsamt vacker musik som möter mig. Lite svepande kan jag beskriva det som en mix av Americana, blues och akustisk rock. Över den lite ödsliga stämningen sveper ett vägdamm som ger en autentiskt känsla av den resa som Andreas tar oss med på, ofta ackompanjerad av en sliten akustisk gitarr. Det är en inre resa, som det är svårt att inte bli berörd av, självutlämnande och naket, som en musikalisk uppgörelse med sig själv.
Det är knappast tungt, snarare mörkt vackert, med underbara melodier och en oftast mer lågmäld Andreas än tidigare, men som ibland river och sliter tag i dig. Alla låtar är skrivna av Andreas förutom den underbara ”Why I Am” där Jade Ellis har skrivit texten och som hon också framför själv.
För mig är detta utan tvekan det starkaste albumet jag har upplevt hittills i år. ”Lovely Dream” gavs i dagarna ut digitalt och finns tillgänglig på Spotify. Här är tre låtar från plattan:
För tre år sen så skrev jag om Lo Kivikas som soloartist. Året efter började hon samarbeta med legendaren Bosse Skoglund för att spela in en ny platta, vilket sedan resulterade i albumet ”Sister Blue” och bandprojektet InLOve.
Det är en intim historia med långsam, soft rock och Americana och som namnet antyder, bluesinfluerat, icke minst manifesterat i Roland Nilssons underbara munspel. Förutom att jag tycker att ljudet känns lite väl komprimerat på sina ställen för min smak, så är det en stark, känslosam platta där det handlar mycket om Lo’s speciella röst och uttryck, en röst som påminner lite om Marianne Faithful.
Du kan lyssna på albumet på Spotify och följa InLOve på Facebook.
Det franskklingande namnet till trots, så drar sig inte bandet Lé Betre för att köra ner fingrarna djupt ner i den skitiga bluesrocksmyllan på den nya EP:n ”Gentlemens Club Cabin”. Det är ett skönt rått, nästan stonerrock-aktigt sound som frontas perfekt av Marcus Jonssons hesa, nästan spruckna röst.
Namnet i sig betyder just ingenting speciellt på på franska, utan kom till efter att trummisen Jonas Sahlberg hade tagit en promenad och lekt med ord. Och ordet han hade lekt med var självklart ”Lé batteur”, det franska ordet för trummis.
Du kan lyssna på albumet på deras Facebook-sida och följa dem på deras hemsida. Albumet kommer inom kort på Spotify. Här är den inledande låten av fem, ”Easy Rider”:
För nåt år sen så skrev jag om Brian Kramer och hans live-platta från Club Stampen. Denna gång så är han helt ensam. Det handlar bara Brian, hans akustiska gitarr(er), bluesen och du som lyssnare. Så nära och intimt det kan bli.
Han smyger iväg till Mississippi-deltat, han sticker iväg till Amsterdam på en tur, låter bluesen betrakta barndom och förhållanden och även ett gammalt fickur. Det är naket och rakt på och inga excesser. Och precis som från förra plattan, så känner jag en skön melankolisk värme, och speciellt i de mer melodiskt berättande låtarna så får jag en känsla av John Hiatt, som också har en förmåga att sprida värme omkring sig.
Här är två låtar från ”Myself and Mine”:
Journey to the Delta
My Precious Stone
Du hittar Brian Kramer på hans Myspace-sida och på hans site
Slowmans nya album ”I’m Back”är säkert i viss mån en anspelning till att han är tillbaka med ett nytt album, men framför allt tolkar jag det som att han är tillbaka till sina rötter i musiken. Och det är så det nya albumet känns också, ett utforskande av klassisk blues, bluesrock, lite countryrock och med inslag av soul och funk. Framför allt bluesen känns framträdande, disten är mer påskruvad, kanterna är inte lika polerade och händerna är nerkörda i klassisk mylla, alltid lika näringsrik och tidlös. Skulle vilja säga att Slowman står ännu stadigare med det nya albumet.
Roses and Wine
Me and the blues
Lyssna och läs mer om Slowman på hans hemsida
Born 53 släppte nyligen sitt album ”Foreign Accent”. Hela 15 låtar bjuder de på i en soft blandning av americana och blues. För mig blir det framför allt en resa i Dylan-land, och att de gör en alldeles utmärkt cover av ”Million Dollar Bash” känns bara naturligt. Ett starkt låtskrivande och ett nära, luftigt, basic sound med underbara gitarrer gör att detta blir en mycket skön lyssning. Här är de två inledande spåren:
Born 53 finns på Myspace och på Spotify kan du lyssna på hela plattan.
Meadow Music in english
Designed by
