This Is Head kom ut med sitt andra album ”The Album ID” i mars. Det är ett riktigt roligt album att lyssna igenom, helt fritt från förutsägbarhet och beaktande av konventioner. Jag är inte alls inlyssnad på deras kritikerrosade debutalbum från 2010, så några jämförelser ska jag inte ge mig på. Det är överhuvudtaget svårt att definiera deras musik mer än i spridda termer som tex U2 möter David Bowie möter postrock möter indieexperimentlusta; det skiftar från låt från låt och en stor del av behållningen är själva resan att lyssna igenom albumet, överraskas, lägga märke till detaljer och njuta av snygga melodier och sköna vändningar. Här är några spår att provsmaka, men en lyssning från början till slut rekommenderas.
Signs kommer från Göteborg och har en EP i ryggen, ”Not a Sound”, som släpptes förra året. Alternativ rock med ett stråk av amerikansk radiorock är väl nån slags utgångspunkt för att beskriva hur de låter. Soundet är stort och placerar dem snarare på arenan än i klubblokalen och överlag så får jag en ljus och positiv känsla av stämningen i låtarna. Lyssna på inledningsspåret ”Sticks and Stones” här nedan.
Under kategorin singlar som förebådar nya album, hittar vi Anna Roxenholts New Found Land med låten ”Mirror”. Låten återfinns också sedan ett par dagar på EP:n med samma namn, där du också hittar tre remixar av låten plus låten ”Let Go”. Det nya albumet kommer ut den 1:e mars.
Soundmeds heter ett band från Linköping som släppte EP:n ”Hospital” förra året. De har skapat sin alldeles egna brygd av alternativ och progressiv rock, psykadelia, luftiga gitarrer och en lätt suggestiv stämning. På rak arm hittar jag inga direkta jämförelser med andra utan flyter lätt med när de går från psykadelia-stämningar till tyngre rock till storslagna crescendon i låtar som inte är förutsägbara. Och de gör det skickligt. Lyssnar själv i ett par låtar här.
Det är ett litet rum vid foten av Mariaberget i Stockholm, det är natt och det är sen höst eller alltför tidig vinter något av de där bistra åren i början eller mot mitten av nittitalet innan skinnskallarna på helikopterplattan snett över Riddarfjärden reser sej och tågar in till Gamla Stan för att tjacka kostymer på vägen till Helgeandsholmen och tågen som med ojämna mellanrum skjuter ut ur Södermalms granitmassiv skallrar i trippelglasen och de oranga saftblandarna från nåt reparationsarbete på bron rullar sin outhärdlighet över den såriga tapeten, över Venedigkartan som sitter uppnålad där och över det enorma inramade svartvita porträtt av V-Gurra som jag plockat hem från Emmaus på Götgatan för att försöka göra mej lustig med och det flimrar i den lilla teven av intriger på ett kvinnofängelse nånstans way down under i en värld som inte heller går att stå ut med och susar väl som vanligt i ventilationstrummorna bakom de tunna gipsplattorna men jag blundar och trycker hörlurarna hårdare runt öronen, repeatande – naken och förrymd, huttrande och desperat, ensam med bara skärvor av dröm, splittret av de knappt ens särskilt gamla visionerna, och vad som möjligen går att pilla ihop av nåt sånt.
”Self sufficience please…get to work…you’re on your own…and if you complain once more, you’ll meet an army of me!”
Det där skönt förvirrade perspektivet, det gick verkligen att ta till sej, det funkade, den där lilla bärbara spelaren snurrande och surrande på den blekt insjunkna och för sin del vådligt kurrande magen och ”Post”, min andra cd (den första var såklart ”Debut”), den lika omtumlade som omtumlande envisheten i den där låten, det marscherande kaoset i den, det kontemplativa oväsendet! En armé av mej, det var knappast sinnestillståndet jag bar med mej ut ur den arketypiskt ”uppslitande” skilsmässan men desto nödvändigare lyssning, desto mer kraft, näring, inspiration. (Och jag var ju för övrigt knappast ensam om upplevelsen: tio år senare släpptes en platta med tjugo remixer av just den där magiska truddelåten.)
Det skeva leendet i natten, minnet av hur jag faktiskt skrivit till min hustru ett par år tidigare (på väg in i det där utdragna farvälet) att jag förlorat mitt hjärta till en isländsk sångerska men att jag var säker på att de skulle kunna komma överens, och hur hon upprört svarat att hon inte hade några som helst intentioner att veckla in sej i nåt triangeldrama.
Att jag varit där, stått i det där fönstret med barfötterna klistrade mot parketten, bligande ner i gränden där två fyllon turades om att sparka varann i dumskallen. Och att hon stod intill, fackföreningsledarens och aktivistens dotter från Reykjavik, viskande om tänkbara fortsättningar med nåt dovt och bara knappt kontrollerat i rösten som hade sönder och satte ihop mej igen lika effektivt varje gång, hela natten, hela hösten.
”I miss you, but I haven’t met you yet…uncertainty excites me…in a heart full of dust lives a creature called lust…as much as I definately enjoy solitude…possibly maybe, probably love…”
Niklas Aurgrunn
Om den liksom oupphörligt nyfödda ofattbarheten Björk kan man ju nu skriva och skalda tills det sista av Vatnajökull sipprar bort och kondenseras över de svarta lavavidderna, men tillräckligt står annorstädes och är bara att googla…
Själv tappade jag lite närkontakten efter ”Homogenic” -97, man har ju sina eror och epoker, och ville väl bara ta tillfället i akt att minnas och celebrera just den där ljuvligt vidriga tiden tillsammans. Och nu har jag gjort det.
PS. Influensen på mitt musicerande har jag svårt att ringa in, men det är klart att allting blev lättare och roligare efter Björk. Om hon nu gjorde precis hur fan hon ville, så varför skulle inte jag…
En svensk artist att lyssna lite extra på
Lärde känna Karl Ove Blomqvist och hans fantastiska röst och musikalitet på den sedemera insomnade demosajten Allears för sex år sen, han höll ganska låg profil men hördes alldeles utmärkt genom bruset… Normalt sjunger han på engelska och skriver sina egna texter men jag hade förmånen att få ett par slags dikter tonsatta och det här är en av dem. Rena lilla hymnen blev det.
Börjar bli några år sen jag spelade in nånting, vad det nu kommer sej av. Det är böckerna såklart, det är barnen och brödet som ska vinnas. Och av de låtar som sattes i Studio Skräpkammaren i Jordbro när det begav sej plockar jag gärna denna, kanske för att jag inte helt eller ens halvt begripit den än (men anar desto mer). ”Saligheten” skrev sej själv under mitt förbryllade överinseende en natt efter en konsert med Anders F Rönnblom på Folkets Hus i Handen, och jag tror jag lekte in den utan större pretentioner redan morgonen efter. Så ska det gå till.
Bakom det lite udda bandnamnet Ass & The Frenchmen hittar vi 6 unga män från Tranås och Gränna. Fröet till bandet såddes 2005 och efter ett längre uppehåll körde de igång igen 2009 och började spela in låtar som de la upp på nätet. Albumet ”One Night In Paris” kom ut förra året med låtar från perioden från starten 2005 och fem år framåt, och i år släppte de plattan ”Parent Approved Substitute”.
De berättar att huvudingredienserna för bandet är en förkärlek för konstiga saker, skumt beteende och utländsk folkmusik, vilket inte kommer som någon direkt överraskning efter att ha lyssnat på deras album. Det mest uppenbara folkmusikinslaget är det från balkan och de beskriver också pricksäkert sin musik som en blandning av zigenarmusik, blues och grunge med influenser från Tom Waits, 16 Horsepower och Marilyn Manson. Just den förstnämndes skugga finns bakom det mesta på albumet känns det som, men helt plötsligt befinner man sig i en mörkare mer Manson-lik atmosfär och inser att steget dit trots allt inte är så långt. Sången är långt tillbakamixad tillsammans med det övriga bandet, ja lite väl mycket kan jag tycka, om man vill gripa tag i lyssnaren, men kanske är det deras sätt att understryka att de framför allt är ett liveband, vilket du för övrigt kan få en uppfattning om på ett livealbum de släppte förra året. Lyssna på två låtar från ”Parent Approved Substitute”:
Här är en spännande trio från Malmö, No Favours, som kom ut med singeln ”Hands & Hearts” för några veckor sedan. Det är också en av låtarna som kommer att finnas med på debutalbumet, som släpps nu i december. Skönt stökigt, garage-punkigt med vibbar av Sonic Youth-rock och shoegaze. Det finns ett par tidigare låtar att lyssna till också på deras Bandcamp-sida.
Mattis Mallinen startade My Heart Is a Metronome ursprungligen som ett soloprojekt, som ett resultat av ”på tok för mycket ”på sidan av”-material efter x antal år i diverse bandkonstellationer”. I slutändan blev det dock en trio, där Gustaf Simonsson och Felix Carlsten så småningom anslöt. EP:n ”Sketches” spelades in i ett gammalt torp i Hälsingland i februari, mitt i vargavinter och djup snö med kaffekask och rödvin som tillbehör.
Sju månader senare släpptes så EP:n ”Sketches”med 5 riktigt bra låtar, akustiskt med en känsla av amerikansk alternativrock och lite folk, och med Mattis starka röst i fokus. Provsmaka här nedan på låten ”Remnants”.
Victoria Moralez är en ny bekantskap för mig. Hon har tidigare gett ut albumen ”Days and Seasons” och ”Translucent” och som en uppladdning inför nästa album har hon gett ut två EP, senast den fyra låtar långa ”Game of Fear”.
Hon rör sig obehindrat mellan olika stilar från låt till låt och blandar en hel del influenser inne i låtarna och är svårfångad i några ord. Plattan har en klar retrokänsla med 70-tals-gitarrer, soul och funk, som hon blandar upp med jazz-vibbar och känsla av något som man skulle kunna kalla för world music. Det sistnämnda blir extra tydligt på den avslutande ”Divide Me In Two”, en spoken-word-låt ackompanjerad med banjo till ett språk jag inte förstår. Mångfacetterat, personligt, spännande och lägger man till den tidigare R’nB-doftande EP:n ”For Eternity” så kan jag ana att det kommande albumet säkerligen kommer att visa upp än fler nyanser av Victoria.
I början av förra året skrev vi om Stone Carpet och deras singel ”The Sound of a Thousand”. Nu är de tillbaka med ett ambitiöst projekt, där de tänker släppa 4 EP:s under årets lopp. På varje EP utforskar de någon av de olika influenser som har påverkat dem under årens lopp.
Först ut var den tre låtar starka ”Exordium” som kom ut i maj, där de inriktar sig mer på progressiv rock. Låten du kan lyssna på här nedan, ”The Plan” kommer från denna EP. I juli kom också den andra EP:n ”Narratio” ut; en EP som inriktar sig mer på metal.
Kul projekt, och självklart bli jag nyfiken på vad de kommande plattorna ska handla om, speciellt när det är så här bra gjort också. Du kan lyssna på deras musik på Spotify och följa bandet på Facebook.
Meadowmusic presenterar ny svensk musik från många håll och kanter. Lyssna, läs, titta och ladda hem mp3-filer. Alla låtar du finner på denna blogg har blivit godkända för publicering av respektive artist eller skivbolag.
Gå till kontaktsidan om du vill tipsa om musik eller om du har några andra synpunkter.
Det är ett litet rum vid foten av Mariaberget i Stockholm, det är natt och det är sen höst eller alltför tidig vinter något av de där bistra åren i början eller mot mitten av nittitalet innan skinnskallarna på helikopterplattan snett över Riddarfjärden reser sej och tågar in till Gamla Stan för att tjacka kostymer på vägen till Helgeandsholmen och tågen som med ojämna mellanrum skjuter ut ur Södermalms granitmassiv skallrar i trippelglasen och de oranga saftblandarna från nåt reparationsarbete på bron rullar sin outhärdlighet över den såriga tapeten, över Venedigkartan som sitter uppnålad där och över det enorma inramade svartvita porträtt av V-Gurra som jag plockat hem från Emmaus på Götgatan för att försöka göra mej lustig med och det flimrar i den lilla teven av intriger på ett kvinnofängelse nånstans way down under i en värld som inte heller går att stå ut med och susar väl som vanligt i ventilationstrummorna bakom de tunna gipsplattorna men jag blundar och trycker hörlurarna hårdare runt öronen, repeatande – naken och förrymd, huttrande och desperat, ensam med bara skärvor av dröm, splittret av de knappt ens särskilt gamla visionerna, och vad som möjligen går att pilla ihop av nåt sånt.
