Att Järnmalm tar avstamp i punken råder det ingen tvekan om. Och det bjuds på skön Ebba Grön-punk i tex “Nu” från EP:n “Ur Gruvan”, men sen går de sin egen väg. Hårdrock spelar en viss roll, det kan låta progg ibland och det finns en underliggande svensk melankolisk känsla som de gärna anspelar på.
Roligt är deras fyndighet i låtarna, som har oväntade inslag och hur de ändå får ihop det. “Aldrig Där” är en sån låt, där en skräckfilmstema-slinga bär upp låten. Riktigt bra och fångande.
2009 släpptes demo-CD:n Trasdockor, i våras kom EP:n “Ur gruvan” och nu i slutet av augusti uppföljaren “Till omvärlden”. Lyssna mer på Spotify eller besök deras hemsida eller Myspace-sida.
Här är två låtar från “Ur gruvan” och en låt från “Till omvärlden” (den tredje låten):
Även om Jesper Norda kallar sitt senaste album för “April Archives Collection No 1″ så känns det som att det var precis rätt tid att lyssna in mig på denna skiva nu så här i början av hösten. Vackert, tryggt, lite ensligt, oroväckande, stillsamt men ändå dramatiskt.
Det inledande spåret “Tomorrow You’ll Be Forgiven…” är musikmagi för mig. Ett Satie-ljudande minimalt mellanspel, en enkel, vacker sångmelodi, Jespers mörka, lite lågmälda sång och “…but tomorrow you will have your teeth knocked out” som känns som ett slag rätt in i solarpexus rätt in i den trygga stämningen.
“April Archives Collection No 1″ är en sammanställning av tre tidigare EP från Jesper Norda, 12 låtar med Jesper och hans röst, piano och stundom en enkel trummaskin. Inga excesser, så enkelt som möjligt, men det blir aldrig ointressant. Melodislingorna är inte revolutionerande men sätter sig ändå i huvudet från både sång och pianofigurer. Jag hör David Sylvain, Leonard Cohen, Roger Waters allt efter sammanhang, men i slutändan ett alldeles eget tilltal.
Stockholmsbandet Another Nation’s National Anthem bildades redan 2002 och släppte i slutet på våren sin första officiella singel, den tre låtar starka “Save Them From Sorrow”.
Förra veckan släppte Chris Michols Band sitt första officiella album, “Scar Trek”. För ett par år sedan släppte dock Chris Michols solo albumet “The Long Road”, endast digitalt, vilket laddades hem mer än 100 000 gånger på olika sajter. Delar av detta släpptes sedan officiellt på EP:n Fade In 2009.
Det nya albumet ansluter till där de förra plattorna med Chris Michols slutade med singer/songwriter med en postgrungekänsla, starka melodier och självklart Chris speciella röst i förgrunden. Men det bjuder samtidigt på mycket mer. Melodikänslan finns där och postgrungevibbarna också, men de har fått ge vika mer och mer för andra influenser som folkmusik, 60-tal och indierock som snyggt vävs in i mixen.
Är du ett fan sen tidigare så kommer du känna igen dig, samtidigt som du bjuds på ett mer varierat, starkt album. Lyssna mer på Chris Michols Bands hemsida. Här är två låtar från “Scar Trek”:
Att Joni Mitchell och Carole King är ett par av förebilderna för Ellinor Skagegård & 5th Season märks framför allt i låtskrivandet och soundet. Det är en trevlig blandning av pop, visa och folkmusik där Ellinors röst finns i förgrunden, varm, finstämd och med en viss musikal-känsla i.
I början av sommaren kom de ut med det 13 låtar starka debut-albumet “First Time” som finns att lyssna på på Spotify. Du träffar också Ellinor & 5th Season på Myspace.
Det är lätt att dra på smilbanden när man lyssnar på synthpop-kollektivet Vampyramidens EP “Tåglånet”. Det är en berättelse i fem avsnitt om ett par killar som flyr tristessen i hemstaden och “lånar” ett tåg. Allt detta berättat på ett naivt och charmigt sätt med bissarra inslag. Oundvikligen så kommer jag att tänka på Torsson i känslan, plus feststämning, lofi och synthar.
Och det är Vampyramidens ambition att just leverera såna här berättelser eller sagor i detta format. Det är utlovat en singel nu i slutet av sommaren på samma tema, vilket du kan hålla koll på på Vampyramidens Myspace-sida.
Här är de två första avsnitten i “Tåglånet”. De följande tre kan ni lyssna på Myspace-sidan och EP:n finns också där att laddas hem fritt.
2008 kom bandet Street Fighting Man ut med debutsingeln “Raise It”. Och sommaren samma år gick de in i studion för att spela in sitt debut album. Och sedan hände…ingenting.
Förrän nu. Om de har varit instängda där i studion de senaste två åren eller inte förtäljer inte historien. Vad jag vet är dock att de har kommit ut med en singel från det kommande albumet “The Shadow”.
“Learning to Die” heter den och bådar mycket gott. Det blir i mina öron till en skön blandning av Queen, Supertramp och en hel del Bowie i ett roligt arrangemang och med mycket snygg sång. Det finns en bonuslåt med också, “State of Grace”, som är en helt annan stil, så vad debutalbumet kommer ge oss blir spännande att höra.
Chris Laney har en diger meritlista som producent och låtskrivare. Han är också soloartist, och i april kom han ut med sitt andra soloalbum, “Only Come Out at Night”.
På plattan gästas han av ett antal välkända namn som tex Bruce Kulick (Kiss), Brian Robertson (Thin Lizzy, Mötörhead), Conny Bloom (Hanoi Rocks, Electric Boys), Ian Haugland (Europe) och Zinny Zan (Shotgun Messiah, Zan Clan), vilket också avslöjar vad det handlar om för musik. Hårdrock såklart, mer precist 80-tals-hårdrock.
Det blir som Chris Laneys egen version av 80-talet där han mellan klistriga rockrefränger, glammiga körer och gitarrsolon, väver in en metallisk svärta och aggressiv energi. Allt resulterar i en jämn och bra platta där Chris inte minst visar upp sin styrka som låtskrivare.
Jag såg honom live på Stockholm Rockout den förste maj, vilket var ett av de absolut bästa framträdandena på festivalen. Uppenbarligen uppskattat av fler då han även kommer att vara med på Stockholm Rockout-festivalen del 2 den 10-11 september.
Dags att dra igång igen efter ett litet mindre sommaruppehåll. Och jag börjar med Shotgun Language, en pseudonym för Gustav Berry.
I maj släppte han singeln “It Leaves Me Worried”, en låt som andas 50-tals-rock och tidigare i år albumet “Nerve”, en samling låtar i samma lofi-anda, inspelat på en bandspelare hemma, och som bjuder på små poppärlor, country och 50-tal. Lite som om Buddy Holly, Neil Young och John Lennon samlades hemma och jammade och spelade in outtakes för en gemensam platta.
Pearl, tidigare medlem i electronica-bandet Zeitgeist, kallar sig Pearl Fiction solo. Han har kommit ut med sin debut-singel, “The Ruby Fever”. En låt som andas mycket av 80-tal och Prince. Han har sällskap på låten av Kitty Jutbring från Kitty and the K.
Baron Bane är tillbaka med en ny release sedan “Love.Cure.All” förra året, den nya singeln “Sordid Eyes”. En riktig trevlig låt där de väver ihop olika influenser på ett fräckt sätt. Monster Magnet-gitarrer som flätas in i electronica och lyfter i en svävande pop-refräng med grunge-känsla i.
Anna Åhman är Birgit Bidder som soloartist, och i augusti kommer hon ut med sitt debutalbum “The Life Home”, som jag har fått förmånen att lyssna på.
Och ett riktigt bra album är det också med en stor spännvidd. De två inledande låtarna “The Life Home” och “Parking Lot Paradise” är såna där pop-låtar som det inte går att värja sig för och sätter sig direkt i sinnet med sina melodier och slingor.
Hon spelar sedan ut ett rikt galleri från storslagen pop med livekänsla till stillsamma intima ballader, allt med en röst som har sin alldeles egna karaktär och lyster; en lite hes blues-soulig sådan med en släng av både kaxighet och mjukhet.
För nåt år sen så skrev jag om Brian Kramer och hans live-platta från Club Stampen. Denna gång så är han helt ensam. Det handlar bara Brian, hans akustiska gitarr(er), bluesen och du som lyssnare. Så nära och intimt det kan bli.
Han smyger iväg till Mississippi-deltat, han sticker iväg till Amsterdam på en tur, låter bluesen betrakta barndom och förhållanden och även ett gammalt fickur. Det är naket och rakt på och inga excesser. Och precis som från förra plattan, så känner jag en skön melankolisk värme, och speciellt i de mer melodiskt berättande låtarna så får jag en känsla av John Hiatt, som också har en förmåga att sprida värme omkring sig.
I maj så släppte Degrees EP:n “Pt III”, och även föregångarna, föga förvånande kallade “Pt II” och “Pt I”, gjordes också tillgängliga ute på nätet.
Det handlar i grunden om en varm, melodiös electronica, synthpop med inslag av lite stökiga indiegitarrer. Degrees består av duon Mikael Jacobson & Rickard Folke, båda från de djupa skogarna i Tranås, där de startade Degrees 2008.
Jag brukar ju sällan skriva om turnéer här i bloggen, utan snarare om nya releaser och ny musik. Nu tänkte jag dock göra både och.
Det handlar om Oskar Gyllenhammar och hans turné “100 gig 100 dar”, som han startade den 17:e maj. I samband med det så släppte han också en singel, ett första smakprov på ett album i vardande. Detta kommer förhoppningsvis till hösten. Låten, “Inga roller och manér”, kan du lyssna på här nedan.
Turnén “100 gig 100 dar” startade i slutet av maj med ett antal spelningar i Stockholm och av namnet så förstår man ju att det handlar om att göra en spelning varje dag ända fram till den 24:e augusti. Och ambitionen är inte bara antalet spelningar; samtliga landskap i Sverige ska besökas med en spelning plus att grannländerna Norge, Danmark och Finland ska få varsin också.
Till råga på allt så ska Oskar också underhålla på Café August i Hudiksvall varje torsdag under sommaren, hur han nu ska få ihop det. Spelningarna som har genomförts har handlat om allt från klubbspelningar, till spelning på Peace & Love-festivalen, till improviserade parkkonserter.
Denna roliga resa kan man följa på en sajt tillägnad just denna turné, med filmklipp, foton och berättelser. Vill du att han ska komma och spela hos dig, så är det bara att höra av sig.
Obliq, som vi skrev om för nåt år sen, har gjort en serie live-studioinspelningar med både tidigare material och nytt. De har dessutom filmat detta och tanken är att komma ut med en video varje månad.
Här är “We Come From the Stars”, som de framför tillsammans med Annelie, att lyssna på och ladda hem. Och nedan den senaste videon, “The Loneliest Figure”. Gå till Obliqs Youtube-kanal för att följa dem.
Skadade ljud är en helt ny bekantskap. De satte igång förra sommaren, men startskottet gick på allvar nu i april då de släppte ut sina första skapelser i det fria, via en tre låtar lång EP.
Det är pop/rock på svenska, en riktigt stämningsfull sådan, där de målar upp lätt storslagna, melankoliska bilder. Allt berättat med Daniel Månstråles sång som ger det hela en lite extra dramatisk karaktär.
Göteborgsbandet My Closest Friend släppte en singel i slutet på Maj, “Air”. Det är två låtar med väldigt olika karaktär som bjuds. “Air” med en tung postgrunge-rockkänsla och “Real Time” med ett lättare anslag, kanske lite country inbakat också. Jag kan inte låta bli att tänka på R.E.M. när jag lyssnar, kanske en del på grund av sången.
Ska bli intressant att se vad My Closest Friend kommer att hitta på framöver. Du hittar bandet på Myspace och på Facebook. Här är låtarna:
I november skrev jag om The Open Up and Bleeds. Nu är deras album färdiginspelat och på gång att komma ut, dock oklart när än så länge.
Givetvis får man en lite mer nyanserad bild av ett band när man hör ett helt album, men det är ändå inte lätt att fånga The Open Up and Bleeds. Roligt tycker jag, då det bjuds på en hel del variation med stökig, skitig rock med tungt driv i högsta fart till mer stämningsbyggande mörka låtar.
Det blir The Stooges, Neil Young-rock, ett råare This Perfect Day och kanske lite tidig The Cure också. Det är som sagt inte tillgängligt än, men jag hoppas verkligen att det blir snart. Under tiden kan du besöka dem på deras Myspace-sida och på Facebook. Här är ett spår samt en video från albumet:
Den maskerade rapparen Follow Him to the End of the Desert är här med den 21 spår tunga mixtapen, “Jacksonian March Mixtape”. Och det är inte lite man bjuds på.
Med hjälp av ett antal gäster som t.ex. Prop Dylan, Stiko Per Larsson och K-Element, så levereras ett variationsrikt och sammanhållet album. Funk, soul, jazz, rock vävs in i den aggressiva rappen och mitt i allt detta finns en befriande självdistans och humor. Riktigt bra detta, och får bli sommarens hip hop-favorit.
Vill du lägga vantarna på hela verket så finns det att ladda hem helt fritt. Follow Him to the End of the Desert hittar du även på Myspace och på Spotify. Här är två låtar:
Grand Roses var minst sagt en spännande upptäckt. De släppte under våren sin tredje EP “Say It to My Fervent Heart” och den har blivit en favorit. Om jag ska göra ett försök att beskriva musiken så kan man ta en del Glasvegas och blanda det med en portion frenesi och attityd från Union Carbide Productions och sen stoppa in känslan av melankolisk Americana.
Riktigt bra blir det med starka låtar och en sångare som har rätta nerven och en skön mörkhet i sin röst. Lyssna mer på deras Myspace-sida och på Spotify.
Deras andra EP, “The Farm”, finns även den att höra på Spotify och deras Myspace-sida. Här är två låtar från “Say It to My Fervent Heart”:
Riff Knives spelar en musik som inte riktigt är min gata normalt, men jag tyckte att detta lät riktigt fräckt. En blandning av hip hop, funk och rock med mycket attityd och sköna hookar. Inspirationen hämtar de framför allt från N*E*R*D men även från band som Looptroop, Jurassic 5 och Infinite Mass.
De har släppt sin debut-EP, “Rattle For Fame”, som du kan höra på Spotify eller deras Myspace-sida. Här är ett par låtar:
Fick ett mail från The Faux Noise om att de hade gjort en ny låt, “We All Know That Someday We Will Die”. Det är uppenbarligen en cover av en låt av ett Taiwanesiskt band som heter Come On! BayBay!. Svårt att hitta sidor med dem, men en sökning på Google visade mig ett trevligt pop/singer-songwriterband på Youtube.
I The Faux Noise händer blir det något helt annat. Denna gång ett 7-minuters lite smått episkt verk i samma anda som tidigare. Fantasieggande, dynamiskt och stort blir det. Kan mycket väl tänka mig ett större konceptverk sedan där de tar ut svängarna ordentligt, eller vad de nu hittar på härnäst.
Erik Zettervall sparar inte på krutet, det är svensk pop med full fart och passion. Tungt driv, blås, stråkar som lägger sig som en dramatisk ridå över låtarna och samtidigt är det en en melodiös pop på svenska som just känns väldigt svensk. Det är lite som Jakob Hellman med adrenalininjektioner.
Albumet “Kärlek på liv och död” har spelats in och ska släppas under 2010. Här är två låtar från plattan:
The Deer Tracks kom så äntligen med en uppföljare till albumdebuten “Aurora”. Detta genom EP:n “Eggegrund” som släpptes under våren, dock endast i form av 1000 stycken handnumrerade fysiska exemplar.
Eggegrund är en liten ö utanför Gävle, där de spelade in EP:ns fyra spår i en fyr på ön. The Deer Tracks känns igen på denna EP, men söker sig samtidigt nya vägar i de nya spåren, där de alla har sin egen riktning och karaktär. Här kan du lyssna på två av spåren, där den ena låten, sagan om “Isbjörnskatten,” är den första där de sjunger på svenska.
För ett drygt år sen så skrev jag här om The Carnivales och deras EP “Five of a Kind”. Nu i maj så följde de upp denna med fullängdsalbumet “While We’re Young”.
De fyller på och breddar sig i sin energirika musik, där jag hör klassisk 70-tals-rock, Hellacopters och även inslag av vad jag skulle kalla för melodiös rock från åttiotalet. Finns oerhört mycket vilja i det här bandet och det hörs också, inte minst i Espen Jansons sång.
Du kan lyssna på hela “While We’re Young” på Spotify. The Carnivales hittar du annars på deras hemsida, på Myspace och på Facebook.
Jag har öst lovord över Youth and Student Travelförut, och deras två tidigare EP. Nu har de en ny EP ute som heter kort och gott “YAST 3″ och det är bara för mig att fortsätta gilla detta sköna band. Det är en delvis ny kostym de tar på sig i denna EP, varje EP har sitt eget sound. Denna lite stökigare, lite tätare och lite maffigare, men fortfarande samma sköna indie. En annan sak är att de nu också har med två låtar på svenska. Här är två låtar:
Orange Earth heter nästa band. Kanske bandnamnet skvallrar om en viss psykedelisk ambition? Och det känns just lite psykedeliskt och lite garage och en del indie och shoegaze. Orange Earth kan du lyssna mer av på deras Facebook-sida eller deras Myspace-sida, där du också kan ladda hem deras EP “Lighthouse”.
The Courage heter Jesper Jonssons soloprojekt. I två år har han hållt på att arbeta med sitt debutalbum och nu i april så släpptes det till slut.
Han skriver om innehållet: “The lyrics for the songs on my first album describes my own metaphysical universe where I use symbols from eastern philosophy, Jungian psychology and noir movies, to tell the story of a small guy lost in a big city full of confused people.”
Musiken är en spännande blandning, där jag hör new wave, electro, soul och snygg pop. På ett flertal spår känns vibbarna från en experimenterande David Bowie. Här är två låtar från albumet:
Rock står på schemat idag i form av Malmö-bandet The Marcel Prostitutes. Det är retro och punkigt och fullt ös, svett och skitiga gitarrer. Kanske som ett tyngre, punkigare tidigt Blondie. Här har du två låtar att lyssna på. Vill du ha mer så går du till The Marcel Prostitutes på Myspace.
Lyssna på ny svensk musik och ladda hem mp3-filer. (höger-klicka för att ladda ner) Gillar du vad du hör? Sprid då musiken vidare! Länka och tipsa om artisten till dina vänner, skriv på din blogg och dina sidor och vi blir givetvis tacksamma om du länkar till denna blogg.
Alla låtar du finner på denna blogg, har blivit godkända för publicering av respektive artist.
Att Järnmalm tar avstamp i punken råder det ingen tvekan om. Och det bjuds på skön Ebba Grön-punk i tex “Nu” från EP:n “Ur Gruvan”, men sen går de sin egen väg. Hårdrock spelar en viss roll, det kan låta progg ibland och det finns en underliggande svensk melankolisk känsla som de gärna anspelar på.
Även om Jesper Norda kallar sitt senaste album för “April Archives Collection No 1″ så känns det som att det var precis rätt tid att lyssna in mig på denna skiva nu så här i början av hösten. Vackert, tryggt, lite ensligt, oroväckande, stillsamt men ändå dramatiskt.
Stockholmsbandet Another Nation’s National Anthem bildades redan 2002 och släppte i slutet på våren sin första officiella singel, den tre låtar starka “Save Them From Sorrow”.
Förra veckan släppte Chris Michols Band sitt första officiella album, “Scar Trek”. För ett par år sedan släppte dock Chris Michols solo 
Att 
Det är lätt att dra på smilbanden när man lyssnar på synthpop-kollektivet Vampyramidens EP “Tåglånet”. Det är en berättelse i fem avsnitt om ett par killar som flyr tristessen i hemstaden och “lånar” ett tåg. Allt detta berättat på ett naivt och charmigt sätt med bissarra inslag. Oundvikligen så kommer jag att tänka på 
2008 kom bandet Street Fighting Man ut med debutsingeln “Raise It”. Och sommaren samma år gick de in i studion för att spela in sitt debut album. Och sedan hände…ingenting.
Chris Laney har en diger meritlista som producent och låtskrivare. Han är också soloartist, och i april kom han ut med sitt andra soloalbum, “Only Come Out at Night”.
Dags att dra igång igen efter ett litet mindre sommaruppehåll. Och jag börjar med Shotgun Language, en pseudonym för Gustav Berry.
Pearl, tidigare medlem i electronica-bandet 
Baron Bane är tillbaka med en ny release sedan 
Anna Åhman är Birgit Bidder som soloartist, och i augusti kommer hon ut med sitt debutalbum “The Life Home”, som jag har fått förmånen att lyssna på.
För nåt år sen så skrev jag 
I maj så släppte Degrees EP:n “Pt III”, och även föregångarna, föga förvånande kallade “Pt II” och “Pt I”, gjordes också tillgängliga ute på nätet.
Jag brukar ju sällan skriva om turnéer här i bloggen, utan snarare om nya releaser och ny musik. Nu tänkte jag dock göra både och.
Skadade ljud är en helt ny bekantskap. De satte igång förra sommaren, men startskottet gick på allvar nu i april då de släppte ut sina första skapelser i det fria, via en tre låtar lång EP.
Göteborgsbandet My Closest Friend släppte en singel i slutet på Maj, “Air”. Det är två låtar med väldigt olika karaktär som bjuds. “Air” med en tung postgrunge-rockkänsla och “Real Time” med ett lättare anslag, kanske lite country inbakat också. Jag kan inte låta bli att tänka på 
I november skrev jag 
Den maskerade rapparen Follow Him to the End of the Desert är här med den 21 spår tunga mixtapen, “Jacksonian March Mixtape”. Och det är inte lite man bjuds på.
Grand Roses var minst sagt en spännande upptäckt. De släppte under våren sin tredje EP “Say It to My Fervent Heart” och den har blivit en favorit. Om jag ska göra ett försök att beskriva musiken så kan man ta en del 
Riff Knives spelar en musik som inte riktigt är min gata normalt, men jag tyckte att detta lät riktigt fräckt. En blandning av hip hop, funk och rock med mycket attityd och sköna hookar. Inspirationen hämtar de framför allt från 
Erik Zettervall sparar inte på krutet, det är svensk pop med full fart och passion. Tungt driv, blås, stråkar som lägger sig som en dramatisk ridå över låtarna och samtidigt är det en en melodiös pop på svenska som just känns väldigt svensk. Det är lite som Jakob Hellman med adrenalininjektioner.
The Deer Tracks kom så äntligen med en uppföljare till 
För ett drygt år sen så 
Jag har öst lovord över Youth and Student Travel 
Orange Earth heter nästa band. Kanske bandnamnet skvallrar om en viss psykedelisk ambition? Och det känns just lite psykedeliskt och lite garage och en del indie och shoegaze. Orange Earth kan du lyssna mer av på 
The Courage heter Jesper Jonssons soloprojekt. I två år har han hållt på att arbeta med sitt debutalbum och nu i april så släpptes det till slut.
Rock står på schemat idag i form av Malmö-bandet The Marcel Prostitutes. Det är retro och punkigt och fullt ös, svett och skitiga gitarrer. Kanske som ett tyngre, punkigare tidigt Blondie. Här har du två låtar att lyssna på. Vill du ha mer så går du till 
