Så har Låtsaspoeten, aka Jon Rinneby, släppt sitt tredje album på ett drygt år, en bedrift i sig. Än mer imponerande är det eftersom det är så pass hög kvalitet på plattorna också, och hur han hela tiden utvecklar sitt sound och verkar kunna plocka upp precis vad som helst runtomkring sig och skriva en låt om. Jag gillar de två tidigare albumen skarpt, kanske allra mest det andra ”Nattmusik för människor”, där han började väva ihop den akustiska vispopen med vibbar av drömsk folkindie till en färgrikare kompott.

”Två steg fram” fortsätter på den banan, men lägger till ännu fler nyanser, mer lekfullhet och variation. Han inleder med sin specialitet, nämligen en sån här melodislinga som vägrar lämna huvudet efteråt, i ”Hösten är vår”. Ja, den var så klistrig att jag kom på mig att nynna på den i affären efteråt när jag skulle komma ihåg vad jag måste köpa: ”Mjölken är slut”. Han vaggar samtidigt in oss i en vi-känsla som hänger med genom albumet när han sedan ger sig in i bland annat personliga betraktelser, vardagsbekymmer och mänskliga illusioner. Jag ler igenkännande till och med när han sjunger om ”Dyskalkyli”, trots att jag knappast är drabbad av själva begreppet. Han är ju en rätt trevlig prick att umgås med den där Jon, och klok också, och poetisk. Förmågan att få låtarna att sväva iväg med vackra melodier, mjuka körer eller ekande riff finns där hela tiden, men det är också jordnära och fullt av tilltufsade hyss som får det att landa i en rufsig visindie. I den här starka trilogin av plattor så var den här den roligaste att lyssna på. Men jag misstänker att det inte stannar där utan att nästa redan är på väg.

Låtsaspoeten på Facebook – på Spotify – på Apple Music