Meadow Music

Stockholmsbandet Another Nation’s National Anthem bildades redan 2002 och släppte i slutet på våren sin första officiella singel, den tre låtar starka  “Save Them From Sorrow”.

Influenserna hämtas från 90-talets storslagna alternativa pop och rock, shoegaze och post-rock och även från band från idag som The Arcade Fire, Explosions In the Sky och The National.

Another Nation’s National Anthem hittar du på Myspace och på Facebook.

Save Them From Sorrow
Thundercars

Förra veckan släppte Chris Michols Band sitt första officiella album, “Scar Trek”. För ett par år sedan släppte dock Chris Michols solo albumet “The Long Road”, endast digitalt, vilket laddades hem mer än 100 000 gånger på olika sajter. Delar av detta släpptes sedan officiellt på EP:n Fade In 2009.

Det nya albumet ansluter till där de förra plattorna med Chris Michols slutade med singer/songwriter med en postgrungekänsla, starka melodier och självklart Chris speciella röst i förgrunden. Men det bjuder samtidigt på mycket mer. Melodikänslan finns där och postgrungevibbarna också, men de har fått ge vika mer och mer för andra influenser som folkmusik, 60-tal och indierock som snyggt vävs in i mixen.

Är du ett fan sen tidigare så kommer du känna igen dig, samtidigt som du bjuds på ett mer varierat, starkt album. Lyssna mer på Chris Michols Bands hemsida. Här är två låtar från “Scar Trek”:

Killer
Loser

Det var ett tag sen låtskrivaren Pär Enqvist knäckte koden och tog sej in i det där rummet där alla texter och märkvärdigt självklara melodier låg i drivor och jäste, men frenesin med vilken han fortfarande bär ut dem till oss upphör inte att förvåna. Det är ingen ungtupp vi snackar om, ändå ett slags kreativt sprudel på platta efter platta och “Utanför lagen” är inget undantag.

“Kanske som om Springsteen och Steve Earle hade börjat äta falukorv och hänga på krogen i Bagarmossen med stora stark i nävarna, efter en hård dags arbete.” Står det på Pär Enqvist Bands hemsida och om man inte lyssnat på musiken kunde man kanske garva överseende åt pretentionerna men fan vet om det inte är en sammanfattning som gör resten av den här texten ganska överflödig.

Raka rör som Kalle Pedal skulle nöjt sej med att sammanfatta, ändå både eftertänksamt och emellanåt inte så lite ångestfyllt.

Pär Enqvist uppfinner inte sin musik men fyller den med sej själv så att det efter ett tag känns som att det var honom den alltid letade efter…och vad jag kanske försöker säga med det är att hur starka och omisskännliga rötterna än är så har vi ändå aldrig sett just denna planta förrut. Vi vet precis vad han lyssnat på och vuxit ur, ändå känns det medan vi lyssnar som att det faktiskt är han som är originalet.

Det är nästan knäckande starkt och sammanhållet, och fast producenten Max Lorentz (Ronander, Rickfors, Kim Larsen…) utan tvekan satt sitt märke här så känner vi igen oss. Det är en lång men alltför kort resa genom sorg och lust, tristess och förvirring och plötsliga förlösande garv, det är hårt och skoningslöst, sentimentalt och ljuvligt, det är hela skalan från ömhet och respekt och honnörer till ett förakt så kompakt att blodet skvätter.

Det är tunnelseende desperados och kåkfarare och misshandlade kvinnor och övergivna barn och…motvilliga pensionärer och rättshaverister och trygghetsnarkomaner och våghalsar, strykhundar och arroganter och vilsna älskare - alla ändå förstås i slutänden med samma mål, att hitta nån slags hem.

Öppningen “Det här tåget går nu” är så fullt av jävlaranamma att man inte hämtar sej förrän man liksom redan är ombord och lämnat stationen.

“Längtar efter dej” handlar som titeln antyder om saknad, och Belos är en fantastisk slags snabbseglande ballad om att byta ett liv mot ett annat.

“Även hjältar måste dö” (egentligen Desperado) om att fastna i självtillräckligt trots är en personlig favorit med sitt obevekliga poprockiga rullande och sitt lätt men bara lätt och lagom moralkakiga gravallvar.

“Dom som går” kunde med sitt sköna rabblande av disparata människotyper med samma drömmar stå som en sammanfattning av hela skivan.

“Samma gamla misstag” - om att gång på gång spinga in i samma vägg, en nästan uppgiven sång om den omöjliga (?) tvåsamheten som leder fram till Det är för sent som väl är något av en variation på samma tema, detvillsäga en sorgesång över förlorad möjlighet men i ett upptempo som ändå ser framåt och vägrar ge sej mer än tillfälligt åt sentimentaliteten.

Under de tre minuter och fjorton sekunder som heter “Det var inte mitt fel” blir vi så också lite rädda, jag kan faktiskt inte på rak arm påminna mej en låt lika fylld av förakt som denna. Vilket såklart också är fascinerande - hur ofta öppnar våra låtskrivaren egentligen den dörren, annat än på glänt möjligen.

“Svårt att va människa ibland” är pk-rock eller vad vi ska kalla det när den är som allra effektivast, det är ärligt och det blöder, det är sorgset och förbannat, det är Magnus Lindberg i tvåtusentalet.

I den enastående inkännande “Prygelland” får så den under åratal halvt ihjälslagna kvinnan sin omöjliga tveksamma revanch, och text och musik har aldrig varit mer symbiotiska.

“Allting faller isär” är ännu en sång om att börja om, den kanske rödaste av trådarna på plattan.

Vad gäller den avslutande titellåten “Utanför lagen” så får ni faktiskt ta och lyssna själva…

Richard Ahls trummor och Jens Åslunds bas driver och pumpar och Sören Dahlgrens gitarrer - jag hör dem i en lätt bris över Riddarfjärden, alltid just de där krumelurerna som vill till. Och så: Rösten…

Lyssnar mer på Pär Enqvist Bands sajt eller på Spotify och besök dem på Facebook.

Även hjältar måste dö (Desperado)
Prygelland
Utanför lagen

Idag får vi en medarbetare här på Meadow Music i form av Morten Frisch, som presenterar sig såhär:
“Första skivan jag någonsin ägt var Extra vol 1. Skivan fick jag gratis när jag framkallade bilder från min alldeles egna engångskamera efter en familjesemester i Frankrike 1998. Skivan innehåller hits som “Öppna din dörr”, Tommy Nilsson och “It’s Raining Men”, Weather Girls. Mycket har hänt sen dess, men mitt starka musikintresse har bestått. Numera studerar jag och läser den fantastiska boken Punken Please Kill Me av Legs McNeil och Gillian McCain för tredje gången.”
Han inleder med att presentera Crying Day Care Choir:

Crying Day Care Choir består nästan uteslutande av medlemmar från indie-folk bandet Monde Yeux. På CDCCs myspace kan man läsa historien om fyra vänner som flyr Stockholm för södra Sverige efter en ögonöppnande resa till Argentina.
Det blir svårt att inte se parallellen musikaliskt sätt. Monde Yeux är kvar i Stockholm medan CDCC tagit av sig skor och strumpor och spelar glad hippie-folk på alvaret en sensommarkväll.

Jag föll direkt för sången “July”, och det är svårt att inte bli förälskad i det fina folk-pop arrangemanget som Crying Day Care Choir har skapat. Med gitarr och ukulele skapar de en glad allsångskänsla som är svår att bli av med.

Crying Day Care Choir - July

Att Joni Mitchell och Carole King är ett par av förebilderna för Ellinor Skagegård & 5th Season märks framför allt i låtskrivandet och soundet. Det är en trevlig blandning av pop, visa och folkmusik där Ellinors röst finns i förgrunden, varm, finstämd och med en viss musikal-känsla i.

I början av sommaren kom de ut med det 13 låtar starka debut-albumet “First Time” som finns att lyssna på på Spotify. Du träffar också Ellinor & 5th Season på Myspace.

Här är ett par låtar från “First Time”:

Why Does a Good Thing Have to End
First Time

Det är lätt att dra på smilbanden när man lyssnar på synthpop-kollektivet Vampyramidens EP “Tåglånet”. Det är en berättelse i fem avsnitt om ett par killar som flyr tristessen i hemstaden och “lånar” ett tåg. Allt detta berättat på ett naivt och charmigt sätt med bissarra inslag. Oundvikligen så kommer jag att tänka på Torsson i känslan, plus feststämning, lofi och synthar.

Och det är Vampyramidens ambition att just leverera såna här berättelser eller sagor i detta format. Det är utlovat en singel nu i slutet av sommaren på samma tema, vilket du kan hålla koll på på Vampyramidens Myspace-sida.

Här är de två första avsnitten i “Tåglånet”. De följande tre kan ni lyssna på Myspace-sidan och EP:n finns också där att laddas hem fritt.

En stad och en trollkarl
Vi åker genom Sverige (med tåg)

2008 kom bandet Street Fighting Man ut med debutsingeln “Raise It”. Och sommaren samma år gick de in i studion för att spela in sitt debut album. Och sedan hände…ingenting.

Förrän nu. Om de har varit instängda där i studion de senaste två åren eller inte förtäljer inte historien. Vad jag vet är dock att de har kommit ut med en singel från det kommande albumet “The Shadow”.

“Learning to Die” heter den och bådar mycket gott. Det blir i mina öron till en skön blandning av Queen, Supertramp och en hel del Bowie i ett roligt arrangemang och med mycket snygg sång. Det finns en bonuslåt med också, “State of Grace”, som är en helt annan stil, så vad debutalbumet kommer ge oss blir spännande att höra.

Learning to Die
State of Grace

Street Fighting Man hittar du på Myspace eller på Facebook (där du också kan lyssna på previews av fler låtar).

Här är också videon till debutsingeln Raise It, från 2008:

Chris Laney har en diger meritlista som producent och låtskrivare. Han är också soloartist, och i april kom han ut med sitt andra soloalbum, “Only Come Out at Night”.

På plattan gästas han av ett antal välkända namn som tex Bruce Kulick (Kiss), Brian Robertson (Thin Lizzy, Mötörhead), Conny Bloom (Hanoi Rocks, Electric Boys), Ian Haugland (Europe) och Zinny Zan (Shotgun Messiah, Zan Clan), vilket också avslöjar vad det handlar om för musik. Hårdrock såklart, mer precist 80-tals-hårdrock.

Det blir som Chris Laneys egen version av 80-talet där han mellan klistriga rockrefränger, glammiga körer och gitarrsolon, väver in en metallisk svärta och aggressiv energi. Allt resulterar i en jämn och bra platta där Chris inte minst visar upp sin styrka som låtskrivare.

Jag såg honom live på Stockholm Rockout den förste maj, vilket var ett av de absolut bästa framträdandena på festivalen. Uppenbarligen uppskattat av fler då han även kommer att vara med på Stockholm Rockout-festivalen del 2 den 10-11 september.

Chris Laney träffar du på hans hemsida, på Facebook eller på Myspace. Hela plattan finns att lyssna på på Spotify. Här är två låtar från “Only Come Out at Night”.

Only Come Out at Night
Rockstar

Dags att dra igång igen efter ett litet mindre sommaruppehåll. Och jag börjar med Shotgun Language, en pseudonym för Gustav Berry.

I maj släppte han singeln “It Leaves Me Worried”, en låt som andas 50-tals-rock och tidigare i år albumet “Nerve”, en samling låtar i samma lofi-anda, inspelat på en bandspelare hemma, och som bjuder på små poppärlor, country och 50-tal. Lite som om Buddy Holly, Neil Young och John Lennon samlades hemma och jammade och spelade in outtakes för en gemensam platta.

Alla låtar kan lyssnas på och laddas hem på Shotgun Language:s Bandcamp-sida. Han träffas också på Myspace.

It Leaves Me Worried

Pearl, tidigare medlem i electronica-bandet Zeitgeist, kallar sig Pearl Fiction solo. Han har kommit ut med sin debut-singel, “The Ruby Fever”. En låt som andas mycket av 80-tal och Prince. Han har sällskap på låten av Kitty Jutbring från Kitty and the K.

Pearl Fiction hittar du på Myspace

The Ruby Fever

The Ruby Fever:

Baron Bane är tillbaka med en ny release sedan “Love.Cure.All” förra året, den nya singeln “Sordid Eyes”. En riktig trevlig låt där de väver ihop olika influenser på ett fräckt sätt. Monster Magnet-gitarrer som flätas in i electronica och lyfter i en svävande pop-refräng med grunge-känsla i.

Träffa mer av Baron Bane på Facebook.

Sordid Eyes

Anna Åhman är Birgit Bidder som soloartist, och i augusti kommer hon ut med sitt debutalbum “The Life Home”, som jag har fått förmånen att lyssna på.

Och ett riktigt bra album är det också med en stor spännvidd. De två inledande låtarna “The Life Home” och “Parking Lot Paradise” är såna där pop-låtar som det inte går att värja sig för och sätter sig direkt i sinnet med sina melodier och slingor.

Hon spelar sedan ut ett rikt galleri från storslagen pop med livekänsla till stillsamma intima ballader, allt med en röst som har sin alldeles egna karaktär och lyster; en lite hes blues-soulig sådan med en släng av både kaxighet och mjukhet.

Här är två låtar från “The Life Home”:

The Life Home
Coming Down

Parking Lot Paradise:

Lyssna mer på Birgit Bidder på hennes sajt eller på Myspace-sidan.

För nåt år sen så skrev jag om Brian Kramer och hans live-platta från Club Stampen. Denna gång så är han helt ensam. Det handlar bara Brian, hans akustiska gitarr(er), bluesen och du som lyssnare. Så nära och intimt det kan bli.

Han smyger iväg till Mississippi-deltat, han sticker iväg till Amsterdam på en tur, låter bluesen betrakta barndom och förhållanden och även ett gammalt fickur. Det är naket och rakt på och inga excesser. Och precis som från förra plattan, så känner jag en skön melankolisk värme, och speciellt i de mer melodiskt berättande låtarna så får jag en känsla av John Hiatt, som också har en förmåga att sprida värme omkring sig.

Här är två låtar från “Myself and Mine”:

Journey to the Delta
My Precious Stone

Du hittar Brian Kramer på hans Myspace-sida och på hans site

I maj så släppte Degrees EP:n “Pt III”, och även föregångarna, föga förvånande kallade “Pt II” och “Pt I”, gjordes också tillgängliga ute på nätet.

Det handlar i grunden om en varm, melodiös electronica, synthpop med inslag av lite stökiga indiegitarrer. Degrees består av duon Mikael Jacobson & Rickard Folke, båda från de djupa skogarna i Tranås, där de startade Degrees 2008.

Du kan lyssna vidare på deras musik på deras Bandcamp-sida och även besöka dem på deras sajt. Här är två spår från “Pt III”:

Can’t Walk Thru This Alone
Young & On the Run

Jag brukar ju sällan skriva om turnéer här i bloggen, utan snarare om nya releaser och ny musik. Nu tänkte jag dock göra både och.

Det handlar om Oskar Gyllenhammar och hans turné “100 gig 100 dar”, som han startade den 17:e maj. I samband med det så släppte han också en singel, ett första smakprov på ett album i vardande. Detta kommer förhoppningsvis till hösten. Låten, “Inga roller och manér”, kan du lyssna på här nedan.

Turnén “100 gig 100 dar” startade i slutet av maj med ett antal spelningar i Stockholm och av namnet så förstår man ju att det handlar om att göra en spelning varje dag ända fram till den 24:e augusti. Och ambitionen är inte bara antalet spelningar; samtliga landskap i Sverige ska besökas med en spelning plus att grannländerna Norge, Danmark och Finland ska få varsin också.

Till råga på allt så ska Oskar också underhålla på Café August i Hudiksvall varje torsdag under sommaren, hur han nu ska få ihop det. Spelningarna som har genomförts har handlat om allt från klubbspelningar, till spelning på Peace & Love-festivalen, till improviserade parkkonserter.

Denna roliga resa kan man följa på en sajt tillägnad just denna turné, med filmklipp, foton och berättelser. Vill du att han ska komma och spela hos dig, så är det bara att höra av sig.

I övrigt kan du läsa mer och följa Oskar på hans hemsida.

Inga roller och manér

Inga roller och manér (akustiskt):

Obliq, som vi skrev om för nåt år sen, har gjort en serie live-studioinspelningar med både tidigare material och nytt. De har dessutom filmat detta och tanken är att komma ut med en video varje månad.

Här är “We Come From the Stars”, som de framför tillsammans med Annelie, att lyssna på och ladda hem. Och nedan den senaste videon, “The Loneliest Figure”. Gå till Obliqs Youtube-kanal för att följa dem.

We Come From the Stars

The Loneliest Figure:

Skadade ljud är en helt ny bekantskap. De satte igång förra sommaren, men startskottet gick på allvar nu i april då de släppte ut sina första skapelser i det fria, via en tre låtar lång EP.

Det är pop/rock på svenska, en riktigt stämningsfull sådan, där de målar upp lätt storslagna, melankoliska bilder. Allt berättat med Daniel Månstråles sång som ger det hela en lite extra dramatisk karaktär.

Här är två låtar att lyssna på:

Ingen förstår oss ändå
Citodon

Besök gärna Skadade ljud på Facebook

Göteborgsbandet My Closest Friend släppte en singel i slutet på Maj, “Air”. Det är två låtar med väldigt olika karaktär som bjuds. “Air” med en tung postgrunge-rockkänsla och “Real Time” med ett lättare anslag, kanske lite country inbakat också. Jag kan inte låta bli att tänka på R.E.M. när jag lyssnar, kanske en del på grund av sången.

Ska bli intressant att se vad My Closest Friend kommer att hitta på framöver. Du hittar bandet på Myspace och på Facebook. Här är låtarna:

Air
Real Time

I november skrev jag om The Open Up and Bleeds. Nu är deras album färdiginspelat och på gång att komma ut, dock oklart när än så länge.

Givetvis får man en lite mer nyanserad bild av ett band när man hör ett helt album, men det är ändå inte lätt att fånga The Open Up and Bleeds. Roligt tycker jag, då det bjuds på en hel del variation med stökig, skitig rock med tungt driv i högsta fart till mer stämningsbyggande mörka låtar.

Det blir The Stooges, Neil Young-rock, ett råare This Perfect Day och kanske lite tidig The Cure också. Det är som sagt inte tillgängligt än, men jag hoppas verkligen att det blir snart. Under tiden kan du besöka dem på deras Myspace-sida och på Facebook. Här är ett spår samt en video från albumet:

This Noise

OK Is Not OK:

Andra om The Open Up and Bleeds: Absolut Noise, Buck Theorem’s Hide-out

Den maskerade rapparen Follow Him to the End of the Desert är här med den 21 spår tunga mixtapen, “Jacksonian March Mixtape”. Och det är inte lite man bjuds på.

Med hjälp av ett antal gäster som t.ex. Prop Dylan, Stiko Per Larsson och K-Element, så levereras ett variationsrikt och sammanhållet album. Funk, soul, jazz, rock vävs in i den aggressiva rappen och mitt i allt detta finns en befriande självdistans och humor. Riktigt bra detta, och får bli sommarens hip hop-favorit.

Vill du lägga vantarna på hela verket så finns det att ladda hem helt fritt. Follow Him to the End of the Desert hittar du även på Myspace och på Spotify. Här är två låtar:

Sea Lion (feat Stiko Per Larsson)
Lord Knows (feat Prop Dylan)

Jacksonian March feat Prop Dylan:

Grand Roses var minst sagt en spännande upptäckt. De släppte under våren sin tredje EP “Say It to My Fervent Heart” och den har blivit en favorit. Om jag ska göra ett försök att beskriva musiken så kan man ta en del Glasvegas och blanda det med en portion frenesi och attityd från Union Carbide Productions och sen stoppa in känslan av melankolisk Americana.

Riktigt bra blir det med starka låtar och en sångare som har rätta nerven och en skön mörkhet i sin röst. Lyssna mer på deras Myspace-sida och på Spotify.

Deras andra EP, “The Farm”, finns även den att höra på Spotify och deras Myspace-sida. Här är två låtar från “Say It to My Fervent Heart”:

A Place to Love
The Astronaut

Riff Knives spelar en musik som inte riktigt är min gata normalt, men jag tyckte att detta lät riktigt fräckt. En blandning av hip hop, funk och rock med mycket attityd och sköna hookar. Inspirationen hämtar de framför allt från N*E*R*D men även från band som Looptroop, Jurassic 5 och Infinite Mass.

De har släppt sin debut-EP, “Rattle For Fame”, som du kan höra på Spotify eller deras Myspace-sida. Här är ett par låtar:

Rattle For Fame
Porn Scar

Fick ett mail från The Faux Noise om att de hade gjort en ny låt, “We All Know That Someday We Will Die”. Det är uppenbarligen en cover av en låt av ett Taiwanesiskt band som heter Come On! BayBay!. Svårt att hitta sidor med dem, men en sökning på Google visade mig ett trevligt pop/singer-songwriterband på Youtube.

I The Faux Noise händer blir det något helt annat. Denna gång ett 7-minuters lite smått episkt verk i samma anda som tidigare. Fantasieggande, dynamiskt och stort blir det. Kan mycket väl tänka mig ett större konceptverk sedan där de tar ut svängarna ordentligt, eller vad de nu hittar på härnäst.

We All Know That Someday We Will Die

Erik Zettervall sparar inte på krutet, det är svensk pop med full fart och passion. Tungt driv, blås, stråkar som lägger sig som en dramatisk ridå över låtarna och samtidigt är det en en melodiös pop på svenska som just känns väldigt svensk. Det är lite som Jakob Hellman med adrenalininjektioner.

Albumet “Kärlek på liv och död” har spelats in och ska släppas under 2010. Här är två låtar från plattan:

Kärlek på liv och död
Undergång

Erik hittar du på Myspace där du kan lyssna mer. Läs också hans berättelse på BD Pop.

The Deer Tracks kom så äntligen med en uppföljare till albumdebuten “Aurora”. Detta genom EP:n “Eggegrund” som släpptes under våren, dock endast i form av 1000 stycken handnumrerade fysiska exemplar.

Eggegrund är en liten ö utanför Gävle, där de spelade in EP:ns fyra spår i en fyr på ön. The Deer Tracks känns igen på denna EP, men söker sig samtidigt nya vägar i de nya spåren, där de alla har sin egen riktning och karaktär. Här kan du lyssna på två av spåren, där den ena låten, sagan om “Isbjörnskatten,” är den första där de sjunger på svenska.

Bless the Waves
Isbjörnskatten

Besök The Deer Tracks på Myspace

För ett drygt år sen så skrev jag här om The Carnivales och deras EP “Five of a Kind”. Nu i maj så följde de upp denna med fullängdsalbumet “While We’re Young”.

De fyller på och breddar sig i sin energirika musik, där jag hör klassisk 70-tals-rock, Hellacopters och även inslag av vad jag skulle kalla för melodiös rock från åttiotalet. Finns oerhört mycket vilja i det här bandet och det hörs också, inte minst i Espen Jansons sång.
Du kan lyssna på hela “While We’re Young” på Spotify. The Carnivales hittar du annars på deras hemsida, på Myspace och på Facebook.

Här är titelspåret och dess video från plattan:

While We’re Young

While We’re Young:

Idag så får vi sällskap av en ny medarbetare här på Meadowmusic, Thomas Nävsjö. Han inleder med Steget:

Mitt första inlägg här rör Göteborgsduon Steget, ett band som på nya albumet “Förändrar Allting” gör vacker, stilren och känslofylld pianopop. Matilda Sjöströms röst ackompanjeras på ett härligt sätt av Nils Dahls piano och duetten “Jag Skulle Dö För Dig” tilltalar mig på ett sätt som ingen annan duett gjort sedan Ratata/Frida eller Peter Gabriel/Kate Bush då det begav sig på 80-talet.

Steget finns på Myspace och hela albumet finns att avnjutas på Spotify. Här är “Baby Baby Baby” från albumet:

Baby Baby Baby

Jag har öst lovord över Youth and Student Travel förut, och deras två tidigare EP. Nu har de en ny EP ute som heter kort och gott “YAST 3″ och det är bara för mig att fortsätta gilla detta sköna band. Det är en delvis ny kostym de tar på sig i denna EP, varje EP har sitt eget sound. Denna lite stökigare, lite tätare och lite maffigare, men fortfarande samma sköna indie. En annan sak är att de nu också har med två låtar på svenska. Här är två låtar:

Shine
Rätta till

Du kan läsa och lyssna mer på YAST:s blogg. På Spotify kan du lyssna på hela EP:n och på deras Bandcamp-sida även på tidigare plattor.

Här en sommarlåt med YAST - “Summertime”:

Orange Earth heter nästa band. Kanske bandnamnet skvallrar om en viss psykedelisk ambition? Och det känns just lite psykedeliskt och lite garage och en del indie och shoegaze. Orange Earth kan du lyssna mer av på deras Facebook-sida eller deras Myspace-sida, där du också kan ladda hem deras EP “Lighthouse”.

Airless
From Noah

The Courage heter Jesper Jonssons soloprojekt. I två år har han hållt på att arbeta med sitt debutalbum och nu i april så släpptes det till slut.

Han skriver om innehållet: “The lyrics for the songs on my first album describes my own metaphysical universe where I use symbols from eastern philosophy, Jungian psychology and noir movies, to tell the story of a small guy lost in a big city full of confused people.”

Musiken är en spännande blandning, där jag hör new wave, electro, soul och snygg pop. På ett flertal spår känns vibbarna från en experimenterande David Bowie. Här är två låtar från albumet:

Brave Enough
Everything Falls

The Courage kan du lyssna mer på på Myspace och även på Spotify