Markus Hulthén och Per Nyström bildar duon Mackaper, där de två hanterar var sin Hammond-orgel. I början av februari släppte de debutalbumet “When All Is Sad and Dawn”.
Det handlar om instrumentalmusik, där självklart orglarna står i centrum, men får sällskap av stråkar, trummaskiner, blås och mycket annat. Jag påminns om 70-talets prog-rock, men även av minimalistisk synthpop, kanske de två starkaste dragen på plattan. Men i övrigt känns det mycket varierat där såväl inslag av jazz och svensk folkmusik-melankoli får plats tillsammans med starka melodi-teman och en skön stämning.
Mackaper hittar du på deras hemsida eller på Myspace. Albumet “When All Is Sad and Dawn” finns att lyssna till på Spotify. Här är ett par låtar från plattan:
Wallenberg är ett projekt som drivs av Paulina Wallenberg-Olsson i samarbete med olika musiker och konstnärer. Hon har nyligen släppt EP:n “Red In the House of White”, där du kan lyssna på en låt här nedan.
Ytligt kan det väl beskrivas som minimalistisk alternativ electronica, där jag, utan att höra direkta likheter, får associationer till Lykke Li. Det finns en oskyldig naiv känsla i det hela, där självklart också bilderna, konsten och kläderna spelar in. Det röda och det vita, rutmönster, elefanter, en del österländska vibbar ger en mystik-känsla som om det är ett pussel jag ska försöka lösa på något sätt.
Här är en låt från Little Big Adventure, “Happiest Times”, som kommer från “The Hateful Eye EP”. Videoskaparen Varelsen har också gjort en speciell video till låten.
Idag blir det en titt på Yamon Yamons debutalbum, “Wilderlessness”, som släpptes i januari i år. De visar upp en indiepop, där gitarrerna står i centrum med luftiga gitarrmattor och snygga figurer. Här nedan kan du lyssna på två spår som är hämtade från singeln “The Darker Place”, som kom ut i anslutning till albumet.
Förra gången jag skrev om den musikaliske äventyraren Peter Lindström hade han varit ute på en 3 månader lång turné i USA. Nu har han nyligen kommit tillbaka från ett ännu längre äventyr med spelningar i Japan, Nya Zeeland och Australien.
Han passar också på att presentera ett nytt album, “Petrel Petering”, som jag tänkte presentera här. Det är ett 11 spårs-album, där han fortsätter att utforska klassisk amerikansk singer/songwriter-musik. Lägg därtill blues-spår och country-nummer som tex i “Jesus’ Blood Ain’t Failed Me Yet”, som är en underbar upplevelse och känns som om Bowie sjunger Jaques Brel i country-tappning.
Peter har annars en sån där röst som ger mig rysningar av välbehag. Det finns en värme, en nerv och en närvaro som känns så äkta att det är så lätt att ta till sig. Kanske kommer det också av att jag engagerar mig i hans historia, att jag ser människan bakom och musiken i ett sammanhang som känns levande. Lyssna och läs du också, här är två spår från “Petrel Petering”:
My Sunrise lättsamma och för mig lite somriga pop kanske inte är det första man tänker på under denna långa vinter. Men med ännu ett inkommande snöoväder på ingång, så kan det väl behövas.
Snygga melodier i ett åttiotalsdoftande sound, med vissa New Order-vibbar, bjuder de på. Lyssna här på ett par spår. My Sunrise hittar du på Myspace.
På 80-talet var de stora musikaliska motpolerna hårdrock och synthmusik. Det fanns ju såklart hur mycket annan musik som helst, men det kändes som om det var viktigt att välja sida här, åtminstone för oss killar. Jag valde hårdrock. Och då fanns det inte en chans att man skulle erkänna att man skulle erkänna att man gillade en låt med en massa synthar i, det hade varit en nesa. En förlust på något sätt i den ständigt pågående diskussionen.
Självklart gillade jag många synth-låtar ändå, och denna musik kom att prägla min uppväxt i lika hög grad som all annan musik. Men nu har jag ju växt upp (eh, kanske inte riktigt…), och We & Lisa är ett band som i hög grad knyter an till mina minnen av denna period.
Den första känslan är Pet Shop Boys, men det är mer basic och ursprungligt än så. Det är enklare, inte så pompöst och med fokus på bra melodier, lite som synthpopen var från början. Och med en drömsk, skön känsla.
Norrköpingsbandet Class of Kill’em High blev jag imponerad av. Med låtar som som ger mig en känsla av att hamna i gränslandet mellan Foo Fighters och The Strokes, så gör de en egen grej av det och bjuder på en skön variation och mycket fantasi.
Från rungande skitig indie-rock’n'roll i “Ultima Hombre” till melodiösa dängor i garagig indie-skrud i “Ratt Disease” till den suggestiva, stämningsfulla “Lemondrop”. Innehållsrika låtar dessutom som drar nytta av Markus Pallofs sköna röst till fullo.
Class of Kill’em High bildades redan 2003, men splittrades året därpå. Under 2009 uppstod bandet dock igen i denna nya kostym. Du hittar Class of Kill’em High på Myspace. Här är ett par låtar:
För drygt ett år sedan kom Dubious Quip ut med singeln “Obedient Minds”, och i slutet på förra året kom äntligen albumet med samma namn. Och de sju spåren känns som en naturlig fortsättning på titelspåret, med mr Quips egen mix av hip hop, reggae och soul. Tillbakalutat, cool och skönt att lyssna på.
Det blir inte sämre av att en annan favorit, Ulf Ljusberg, är med på plattan med sin “Make It Right”, som han också sjunger på. Även Pitz och R.A.W. lämnar sina bidrag i form av en riktigt skön rap som går hand i handske med stämningen på albumet.
Dubious Quip följer du på hans hemsida, där du också kan lyssna. Du kan också gå direkt till hans Bandcamp-sida för att lyssna.
Roí Höttur betyder Robin Hood på isländska, men förutom namnen så hittar jag inga direkta kopplingar till Island eller isländsk musik. Vad bandet bjuder på är istället vad jag skulle vilja kalla psykadelia med blueshjärta. Och psykadelia då som en resa bak i tiden till tidig Pink Floyd.
The Doors gör sig också påminda och även i viss mån Led Zeppelin och allt detta går att lyssna på i deras debut, som är, i gammal god psykadelia-anda, ett sammansatt 12-minutersverk. Hur kul som helst tycker jag.
Since Our First Guitar är ett band som har sina rötter i vänskap från den tidiga tonåren. Steg för steg växte bandet fram, som till slut 2008 bestämde sig för att satsa på allvar. Sagt och gjort, så stängde in sig i i den egenbyggda studion i en lada utanför Lund för att skapa det första albumet.
Detta debutalbum, “Sound of Trees” såg dagens ljus i slutet av 2009 och du kan lyssna på ett par låtar här nedanför.
Det är en ganska soft indierock där de har skapat en skön ljudatmosfär att vara i. Behagligt, är ett ord som kommer på mina läppar. Lyssna här och se om du håller med mig. Du hittar Since Our First Guitar på Myspace.
Yes I Am som jag skrev jag om i december har släppt ytterligare en EP, “Alarm”, vilken finns att lyssna till och ladda hem på deras Bandcamp-sida. Här är “Let You Out”:
Mörkt, tungt, mäktigt och monotont skulle jag vilja beskriva Isobel & Novembers musik som. De kom ut med sitt album “The Ghostwater Gospel” i slutet av förra året. 10 blytunga spår som jag har svårt att hitta några jämförelser till, och som avslutas med den briljanta och mer än 15 minuter långa “She Came Down the Mountain”, en låt som du kan lyssna på här nedan.
Just den sistnämnda låten spelades in live i en kyrka, vilket verkligen hörs och känns i denna mäktiga rockpredikan.
Kate and After hade med en låt i vår julspecial i december och det kunde vara dags nu att lyssna på lite fler låtar från bandet. Så nedan hittar du två låtar att lyssna på och ladda hem.
Jag tycker Kate and After utstrålar en skön spelglädje och energi som smittar av. Indiepop ligger nära till hands för att beskriva dem, men det finns en känsla i soundet och inte minst pga hammondorgeln som ger mig en hel del retro-vibbar. Sen kan jag naturligvis inte glömma att nämna Magnus Lindquists sång och uttryck som ger det där extra som får Kate and After att sticka ut.
The Idle Hands har hållt på länge, men det var först under 2008 som bandet fick sin nuvarande form. Under 2009 släppte de albumet “Dark Rooms” och nu senast i slutet på förra året singeln “Hearts”.
De har fått till en bra mix av gitarrdriven indierock och den storslagna popen som band som tex Coldplay står för. Lyssna här nedan till singeln “Hearts” samt titelspåret från “Dark Rooms”.
Nu i veckan släppte Göteborgs-bandet The Berndt sitt debutalbum “GBGBG”. Jag hade ganska höga förväntningar inför plattan och jag blev inte besviken. Charmigt och eget är bara förnamnet i The Berndts energiska dansanta punk-pop-indie.
Med en galen lekfullhet, medryckande sound och inte minst Emil Lundins speciella sång, så är det ett riktigt eget band detta. Emil verkar kunna göra nästan lite vad han vill med sången och det blir bra ändå.
Med ett flitigt giggande i ryggen så bör The Berndt helst upplevas live, och är du i Göteborg ikväll så kan du komma förbi Jollity där de har sin releasefest för den nya plattan.
I höstas kom Magnus Weideskog ut med sin debut-EP och nu i dagarna släpps hans första album “Unga hjärtan” (Sony Music). Magnus har blivit jämförd med Ted Gärdestad, vilket jag i viss mån kan hålla med om, speciellt med tanke på rösten.
Soft pop på svenska skulle kunna vara en beskrivning. Finstämda texter som aldrig blir banala och en produktion som är föredömligt minimalistisk och ger det hela en ärligt och nära känsla. Ska bli spännande att lyssna på hela albumet snart.
Magnus hittar du på hans hemsida, på Myspace och på Facebook. På Spotify kan du lyssna på hela EP:n och den nya singeln “Förlåt” från “Unga hjärtan”. Här är videon och ljud-spåret till “20 år”:
Soft, cool, laidback electronica bjuder Labbet på. “Excellent music for driving a car or strolling through the park on a Sunday afternoon”, skriver han själv, och det kan jag verkligen hålla med om. Verkligen musik att lyssna på i bilen, framglidande en mörk natt.
Låtarna nedan är från det första singelsläppet “I’m Gonna Miss You When You’re Gone”, och på 1980 Records sida kan du även lyssna på färska spår där han har fått sällskap av Russell Morgan.
Det känns så jäkla skönt att höra Fredrik Malmgrens, aka Apgeneralen, hesa bluesiga röst i denna rock, som känns som om den skulle kunna vara direkt från ett svettigt rockjam från första halvan av sjuttiotalet. Fast riktigt så enkelt är det inte heller.
The Medicinal Storytellers drar sig inte för att blanda in Reggae, latino-influenser och instrumental-rock, och då utan att tappa tråden. Jag tycker de är ett härligt exempel på att man kan hitta ett eget spår mitt i musik som har spelats av tusentals band sedan många år.
Våren 2009 spelade de in plattan “It’s Medicinal Time” och här nedan kan du lyssna och ladda hem två spår från den. Lyssna mer på deras Myspace-sida.
“Min strävan är att alltid att lämna en känsla, vara en känsla och beröra, man ska för en stund kunna lämna vardagen och vara i musiken”. Orden kommer från Lennart Lindgren, och för mig lyckas han bra med det. För mig så tar det mig tillbaka i tiden till min barndoms vistrubadurer med vackra melodier och vackra poetiska texter.
Det känns lite drömskt och väldigt mjukt och det är lite som att ta på sig en varm jacka, ge sig ut i det vintriga landskapet på en lång promenad, och låta tankarna segla iväg en stund.
Du hittar mer av Lennarts musik på hans Myspace-sida.
Sidechild är berättelsen om sångerna som försvann i en datorkrasch, men återuppstod igen, rekonstruerade från skisser och minnen. Det är också historien om sångerna som uppenbarade sig som de sanna kärleksbarnen, och fick Pontus att satsa på sidoprojektet, sin egen musik. Därav namnet Sidechild.
Trots en flygande start år 2007, som öppnare på The Magic Numbers Sverigeturné, så har debutalbumet låtit vänta på sig. Men efter svikna skivkontrakt, missnöje med produktioner och låtar, så började han om från början och hittade hem igen. Och som han hittade hem!
“Music For Children” heter debutskivan, som kom ut av detta, vilken kommer att släppas i slutet på januari. Att det är ett kärleksbarn hörs verkligen; det finns en värme och känsla genom hela skivan, som får den att komma en bra bit in i min själ. Pop, och klassiskt melodisnickrande handlar det mycket om och i melodidjungeln lyckas dessa hooka många gånger hos mig.
Det finns en befriande minimalistisk aura över albumet som jag gillar. Det känns verkligen som att det inte sätts in mer än varje låt behöver. Och de lyckas ändå förena mer klassiska soul och pop-arrangemang med ett lite mer modernare stuk, med variation.
I botten av allt så är det Sidechilds röst som är det viktigaste av allt. Och den är speciell. Bowie i vissa låtar under 70-talet är det närmaste jag kommer. Dramatiskt, naket, skört känns det och som gör att kanske de bästa låtarna på plattan är de mest avskalade som tex “Come On Come On” ni kan höra här nedan.
Följ Sidechild på hans hemsida och lyssna mer där.
Zucchini Drive släppte i höstas sin tredje fullängdare. Albumet heter “Shotgun Rules” och andas tung electronica, hip hop och rock, icke att förglömma en del sköna pop-hookar. Det är ett mörkt och tätt ljudlandskap jag går in i och även om jag känner igen mig från låt till låt så är det en skön variation de har fått till.
Sång och rap-insatserna är lysande och framförs av en rad inbjudna gäster som t.ex. Marina Gasolina, Christy Brewster, M Sayyid, Seraphim mfl.
Albumet ges ut på det digitala musikbolaget Marathon of Dope, som leds av just Zucchini Drive tillsammans med andra artister som Pip Skid och Birdapres från Kanada. Tanke är att släppa all musik fri i form av album, remixer, videos, instrumentala versioner mm och kunna sprida sin musik så mycket som möjligt och få det stödet de förtjänar från de som gillar deras musik.
Uppvaknad ur juldvalan så kände jag att det var dags att presentera lite ny musik här på Meadowmusic. Och först ut är Jörgen Kjellgren, mer känd som gitarrist och låtskrivare i Oh Laura. Jag har lyssnat på Jörgens kommande debutplatta “Noir Syndrom”, en värmande upplevelse så här i den bitande vinterkylan.
Det är mörkt poetiskt och jag gillar Jörgens nästan lågmälda sång, som framför texter som känns. Det är samtidigt en varm, till största delen akustisk musik-skrud där Jörgen likt en modern trubadur berättar om “skuld, svek, ensamhet och förlorad tro”.
Plattan släpps nu i februari, och här nedan kan du lyssna på den första singeln från skivan, “Han har gjort det igen” samt låten “Edie Brickell”. Du hittar också videon till “Han har gjort det igen”, regisserad av Simon Yemane.
Sibling Sense är ett spännande band. Vill man göra det enkelt för sig så skulle man placera dem i fåran av post-grunge, men så enkelt är det inte, som alltid. De kan åstadkomma en storslagen, dramatisk rock som i “Lights out”, men drar sig inte för att plocka fram en skitigare rock som i den mörkt suggestiva “Frogs”.
Dessa båda låtar släpptes i november och du kan lyssna på dem här nedan. Du hittar också videon till en tidigare låt, “Blossom”. Upptäck mer av Sibling Sense på deras Myspace-sida.
“We All Die” heter New Found Land:s debutalbum, som kom ut under senvåren tidigare i år. Bildat av Anna Roxenholt och från början en duo, har bandet vuxit ut till en större grupp av ibland upp till 8 musiker.
“We All Die” är ett varierat album med ett ben i ett modernare indiesound, där bandet har jämförts med Feist, Loney Dear och Postal Service, och ett annat ben i folkmusik och en smula jazz. Det som jag framför allt tar med mig från skivan är den stilla vackra melankolin, här nedan exemplifierat av låten “All the Nights”, en låt som också ger mig en del Joni Mitchell-vibbar.
Vi firar jul även i år här på Meadowmusic. Och då med en julklapp fylld med en samling jullåtar du kanske inte har hört förut, åtminstone inte i den version som du hittar här.
“Lika lätt som att vissla en melodi (lika lätt blåser livet förbi)” kallar Bangalore (Gbg) sin EP som släpptes nu under hösten. Bakom namnet Bangalore (Gbg) döljer sig Tomas Persson Carlberg, poptrubadur kanske man skulle kunna kalla honom.
Nakna och utlämnande texter, som bekännelser inför något nytt, ackompanjeras av vackra melodier och arrangemang enligt principen “less is more”. Stillsamt och stämningsfullt blir det och gott om utrymme för Tomas känsliga röst och de nakna texterna.
Ola Angleby är en mångsysslande artist. Förutom duon Swedish Shoes, som jag skrev om i våras, och bandet Jane Gulliou, så har han ett band i eget namn också. Till skillnad från de andra projekten, så sjungs det här på svenska istället för engelska.
Stilen är också annorlunda i en egen mix av storslagen melankolisk pop och ung indie pop/rock. De gräver dock inte ner sig i melankolin utan ställer sig längst fram på scenen och skriker ut sina våndor. Dessa mycket musikaliska herrar har släppt en EP tidigare i år och du kan lyssna på låtarna på Ola Anglebys Myspace-sida.
Är du i Södertälje på lördag så har du chansen att se bandet live på Mc Lovis kl. 20.00.
EP’s Trailerpark bildades redan 1999 av Eric Palmqvist. Med tidigare medlemmar som Magnus Tingsek, Björn Yttling m.fl. så har de några skivor i bagaget, men har inte släppt något de senaste fem åren. Fram till nu, när de i slutet på oktober släppte den fem låtar starka EP:n “Black Heart”.
Och det är en återkomst som för mig definitivt ger mersmak. Det är en countrydoftande musik kanske åt folkrockhållet, som i sina stunder tar mig till Neil Youngs och CSN&Y:s domäner. Speciellt då i det melankoliska, ödesmättade titelspåret “Black Heart”. I just Black Heart har de dessutom fått sällskap av Frida Öhrn och Christian Kjellvander i kören.
EP’s Trailerpark hittar du på deras Myspace-sida och på deras blogg. Har du Spotify kan du lyssna på EP:n där. Här nedan finner du låten “Black Heart” till lyssning och nedladdning.
Videon nedan till “Black Heart” är regisserad av Mats Udd, som jag tycker har ett eget skönt sätt att berätta en historia runt en låt. Gillar du videon kan jag rekommendera ett besök på Mats Udd’s Vimeo-sida.
Lyssna på ny svensk musik och ladda hem mp3-filer. (höger-klicka för att ladda ner) Gillar du vad du hör? Sprid då musiken vidare! Länka och tipsa om artisten till dina vänner, skriv på din blogg och dina sidor och vi blir givetvis tacksamma om du länkar till denna blogg.
Alla låtar du finner på denna blogg, har blivit godkända för publicering av respektive artist.
Markus Hulthén och Per Nyström bildar duon Mackaper, där de två hanterar var sin Hammond-orgel. I början av februari släppte de debutalbumet “When All Is Sad and Dawn”.
Wallenberg är ett projekt som drivs av Paulina Wallenberg-Olsson i samarbete med olika musiker och konstnärer. Hon har nyligen släppt EP:n “Red In the House of White”, där du kan lyssna på en låt här nedan.
Idag blir det en titt på Yamon Yamons debutalbum, “Wilderlessness”, som släpptes i januari i år. De visar upp en indiepop, där gitarrerna står i centrum med luftiga gitarrmattor och snygga figurer. Här nedan kan du lyssna på två spår som är hämtade från singeln “The Darker Place”, som kom ut i anslutning till albumet.
Förra gången 
My Sunrise lättsamma och för mig lite somriga pop kanske inte är det första man tänker på under denna långa vinter. Men med ännu ett inkommande snöoväder på ingång, så kan det väl behövas.
På 80-talet var de stora musikaliska motpolerna hårdrock och synthmusik. Det fanns ju såklart hur mycket annan musik som helst, men det kändes som om det var viktigt att välja sida här, åtminstone för oss killar. Jag valde hårdrock. Och då fanns det inte en chans att man skulle erkänna att man skulle erkänna att man gillade en låt med en massa synthar i, det hade varit en nesa. En förlust på något sätt i den ständigt pågående diskussionen.
Norrköpingsbandet Class of Kill’em High blev jag imponerad av. Med låtar som som ger mig en känsla av att hamna i gränslandet mellan 
För 
Roí Höttur betyder Robin Hood på isländska, men förutom namnen så hittar jag inga direkta kopplingar till Island eller isländsk musik. Vad bandet bjuder på är istället vad jag skulle vilja kalla psykadelia med blueshjärta. Och psykadelia då som en resa bak i tiden till tidig 
Since Our First Guitar är ett band som har sina rötter i vänskap från den tidiga tonåren. Steg för steg växte bandet fram, som till slut 2008 bestämde sig för att satsa på allvar. Sagt och gjort, så stängde in sig i i den egenbyggda studion i en lada utanför Lund för att skapa det första albumet.
Mörkt, tungt, mäktigt och monotont skulle jag vilja beskriva Isobel & Novembers musik som. De kom ut med sitt album “The Ghostwater Gospel” i slutet av förra året. 10 blytunga spår som jag har svårt att hitta några jämförelser till, och som avslutas med den briljanta och mer än 15 minuter långa “She Came Down the Mountain”, en låt som du kan lyssna på här nedan.
Kate and After hade med en låt i vår 
The Idle Hands har hållt på länge, men det var först under 2008 som bandet fick sin nuvarande form. Under 2009 släppte de albumet “Dark Rooms” och nu senast i slutet på förra året singeln “Hearts”.
Nu i veckan släppte Göteborgs-bandet The Berndt sitt debutalbum “GBGBG”. Jag hade ganska höga förväntningar inför plattan och jag blev inte besviken. Charmigt och eget är bara förnamnet i The Berndts energiska dansanta punk-pop-indie.
I höstas kom Magnus Weideskog ut med sin debut-EP och nu i dagarna släpps hans första album “Unga hjärtan” (Sony Music). Magnus har blivit jämförd med 
Soft, cool, laidback electronica bjuder Labbet på. “Excellent music for driving a car or strolling through the park on a Sunday afternoon”, skriver han själv, och det kan jag verkligen hålla med om. Verkligen musik att lyssna på i bilen, framglidande en mörk natt.
Det känns så jäkla skönt att höra Fredrik Malmgrens, aka Apgeneralen, hesa bluesiga röst i denna rock, som känns som om den skulle kunna vara direkt från ett svettigt rockjam från första halvan av sjuttiotalet. Fast riktigt så enkelt är det inte heller.
För dig som gillade 
“Min strävan är att alltid att lämna en känsla, vara en känsla och beröra, man ska för en stund kunna lämna vardagen och vara i musiken”. Orden kommer från Lennart Lindgren, och för mig lyckas han bra med det. För mig så tar det mig tillbaka i tiden till min barndoms vistrubadurer med vackra melodier och vackra poetiska texter.
Trots en flygande start år 2007, som öppnare på 
Zucchini Drive släppte i höstas sin tredje fullängdare. Albumet heter “Shotgun Rules” och andas tung electronica, hip hop och rock, icke att förglömma en del sköna pop-hookar. Det är ett mörkt och tätt ljudlandskap jag går in i och även om jag känner igen mig från låt till låt så är det en skön variation de har fått till.
Uppvaknad ur juldvalan så kände jag att det var dags att presentera lite ny musik här på Meadowmusic. Och först ut är Jörgen Kjellgren, mer känd som gitarrist och låtskrivare i 
Sibling Sense är ett spännande band. Vill man göra det enkelt för sig så skulle man placera dem i fåran av post-grunge, men så enkelt är det inte, som alltid. De kan åstadkomma en storslagen, dramatisk rock som i “Lights out”, men drar sig inte för att plocka fram en skitigare rock som i den mörkt suggestiva “Frogs”.
“We All Die” heter New Found Land:s debutalbum, som kom ut under senvåren tidigare i år. Bildat av Anna Roxenholt och från början en duo, har bandet vuxit ut till en större grupp av ibland upp till 8 musiker.
“Lika lätt som att vissla en melodi (lika lätt blåser livet förbi)” kallar Bangalore (Gbg) sin EP som släpptes nu under hösten. Bakom namnet Bangalore (Gbg) döljer sig Tomas Persson Carlberg, poptrubadur kanske man skulle kunna kalla honom.
EP’s Trailerpark bildades redan 1999 av Eric Palmqvist. Med tidigare medlemmar som 
