Mörkt, tungt, mäktigt och monotont skulle jag vilja beskriva Isobel & Novembers musik som. De kom ut med sitt album “The Ghostwater Gospel” i slutet av förra året. 10 blytunga spår som jag har svårt att hitta några jämförelser till, och som avslutas med den briljanta och mer än 15 minuter långa “She Came Down the Mountain”, en låt som du kan lyssna på här nedan.
Just den sistnämnda låten spelades in live i en kyrka, vilket verkligen hörs och känns i denna mäktiga rockpredikan.
Kate and After hade med en låt i vår julspecial i december och det kunde vara dags nu att lyssna på lite fler låtar från bandet. Så nedan hittar du två låtar att lyssna på och ladda hem.
Jag tycker Kate and After utstrålar en skön spelglädje och energi som smittar av. Indiepop ligger nära till hands för att beskriva dem, men det finns en känsla i soundet och inte minst pga hammondorgeln som ger mig en hel del retro-vibbar. Sen kan jag naturligvis inte glömma att nämna Magnus Lindquists sång och uttryck som ger det där extra som får Kate and After att sticka ut.
The Idle Hands har hållt på länge, men det var först under 2008 som bandet fick sin nuvarande form. Under 2009 släppte de albumet “Dark Rooms” och nu senast i slutet på förra året singeln “Hearts”.
De har fått till en bra mix av gitarrdriven indierock och den storslagna popen som band som tex Coldplay står för. Lyssna här nedan till singeln “Hearts” samt titelspåret från “Dark Rooms”.
Nu i veckan släppte Göteborgs-bandet The Berndt sitt debutalbum “GBGBG”. Jag hade ganska höga förväntningar inför plattan och jag blev inte besviken. Charmigt och eget är bara förnamnet i The Berndts energiska dansanta punk-pop-indie.
Med en galen lekfullhet, medryckande sound och inte minst Emil Lundins speciella sång, så är det ett riktigt eget band detta. Emil verkar kunna göra nästan lite vad han vill med sången och det blir bra ändå.
Med ett flitigt giggande i ryggen så bör The Berndt helst upplevas live, och är du i Göteborg ikväll så kan du komma förbi Jollity där de har sin releasefest för den nya plattan.
I höstas kom Magnus Weideskog ut med sin debut-EP och nu i dagarna släpps hans första album “Unga hjärtan” (Sony Music). Magnus har blivit jämförd med Ted Gärdestad, vilket jag i viss mån kan hålla med om, speciellt med tanke på rösten.
Soft pop på svenska skulle kunna vara en beskrivning. Finstämda texter som aldrig blir banala och en produktion som är föredömligt minimalistisk och ger det hela en ärligt och nära känsla. Ska bli spännande att lyssna på hela albumet snart.
Magnus hittar du på hans hemsida, på Myspace och på Facebook. På Spotify kan du lyssna på hela EP:n och den nya singeln “Förlåt” från “Unga hjärtan”. Här är videon och ljud-spåret till “20 år”:
Soft, cool, laidback electronica bjuder Labbet på. “Excellent music for driving a car or strolling through the park on a Sunday afternoon”, skriver han själv, och det kan jag verkligen hålla med om. Verkligen musik att lyssna på i bilen, framglidande en mörk natt.
Låtarna nedan är från det första singelsläppet “I’m Gonna Miss You When You’re Gone”, och på 1980 Records sida kan du även lyssna på färska spår där han har fått sällskap av Russell Morgan.
Det känns så jäkla skönt att höra Fredrik Malmgrens, aka Apgeneralen, hesa bluesiga röst i denna rock, som känns som om den skulle kunna vara direkt från ett svettigt rockjam från första halvan av sjuttiotalet. Fast riktigt så enkelt är det inte heller.
The Medicinal Storytellers drar sig inte för att blanda in Reggae, latino-influenser och instrumental-rock, och då utan att tappa tråden. Jag tycker de är ett härligt exempel på att man kan hitta ett eget spår mitt i musik som har spelats av tusentals band sedan många år.
Våren 2009 spelade de in plattan “It’s Medicinal Time” och här nedan kan du lyssna och ladda hem två spår från den. Lyssna mer på deras Myspace-sida.
“Min strävan är att alltid att lämna en känsla, vara en känsla och beröra, man ska för en stund kunna lämna vardagen och vara i musiken”. Orden kommer från Lennart Lindgren, och för mig lyckas han bra med det. För mig så tar det mig tillbaka i tiden till min barndoms vistrubadurer med vackra melodier och vackra poetiska texter.
Det känns lite drömskt och väldigt mjukt och det är lite som att ta på sig en varm jacka, ge sig ut i det vintriga landskapet på en lång promenad, och låta tankarna segla iväg en stund.
Du hittar mer av Lennarts musik på hans Myspace-sida.
Sidechild är berättelsen om sångerna som försvann i en datorkrasch, men återuppstod igen, rekonstruerade från skisser och minnen. Det är också historien om sångerna som uppenbarade sig som de sanna kärleksbarnen, och fick Pontus att satsa på sidoprojektet, sin egen musik. Därav namnet Sidechild.
Trots en flygande start år 2007, som öppnare på The Magic Numbers Sverigeturné, så har debutalbumet låtit vänta på sig. Men efter svikna skivkontrakt, missnöje med produktioner och låtar, så började han om från början och hittade hem igen. Och som han hittade hem!
“Music For Children” heter debutskivan, som kom ut av detta, vilken kommer att släppas i slutet på januari. Att det är ett kärleksbarn hörs verkligen; det finns en värme och känsla genom hela skivan, som får den att komma en bra bit in i min själ. Pop, och klassiskt melodisnickrande handlar det mycket om och i melodidjungeln lyckas dessa hooka många gånger hos mig.
Det finns en befriande minimalistisk aura över albumet som jag gillar. Det känns verkligen som att det inte sätts in mer än varje låt behöver. Och de lyckas ändå förena mer klassiska soul och pop-arrangemang med ett lite mer modernare stuk, med variation.
I botten av allt så är det Sidechilds röst som är det viktigaste av allt. Och den är speciell. Bowie i vissa låtar under 70-talet är det närmaste jag kommer. Dramatiskt, naket, skört känns det och som gör att kanske de bästa låtarna på plattan är de mest avskalade som tex “Come On Come On” ni kan höra här nedan.
Följ Sidechild på hans hemsida och lyssna mer där.
Zucchini Drive släppte i höstas sin tredje fullängdare. Albumet heter “Shotgun Rules” och andas tung electronica, hip hop och rock, icke att förglömma en del sköna pop-hookar. Det är ett mörkt och tätt ljudlandskap jag går in i och även om jag känner igen mig från låt till låt så är det en skön variation de har fått till.
Sång och rap-insatserna är lysande och framförs av en rad inbjudna gäster som t.ex. Marina Gasolina, Christy Brewster, M Sayyid, Seraphim mfl.
Albumet ges ut på det digitala musikbolaget Marathon of Dope, som leds av just Zucchini Drive tillsammans med andra artister som Pip Skid och Birdapres från Kanada. Tanke är att släppa all musik fri i form av album, remixer, videos, instrumentala versioner mm och kunna sprida sin musik så mycket som möjligt och få det stödet de förtjänar från de som gillar deras musik.
Uppvaknad ur juldvalan så kände jag att det var dags att presentera lite ny musik här på Meadowmusic. Och först ut är Jörgen Kjellgren, mer känd som gitarrist och låtskrivare i Oh Laura. Jag har lyssnat på Jörgens kommande debutplatta “Noir Syndrom”, en värmande upplevelse så här i den bitande vinterkylan.
Det är mörkt poetiskt och jag gillar Jörgens nästan lågmälda sång, som framför texter som känns. Det är samtidigt en varm, till största delen akustisk musik-skrud där Jörgen likt en modern trubadur berättar om “skuld, svek, ensamhet och förlorad tro”.
Plattan släpps nu i februari, och här nedan kan du lyssna på den första singeln från skivan, “Han har gjort det igen” samt låten “Edie Brickell”. Du hittar också videon till “Han har gjort det igen”, regisserad av Simon Yemane.
Sibling Sense är ett spännande band. Vill man göra det enkelt för sig så skulle man placera dem i fåran av post-grunge, men så enkelt är det inte, som alltid. De kan åstadkomma en storslagen, dramatisk rock som i “Lights out”, men drar sig inte för att plocka fram en skitigare rock som i den mörkt suggestiva “Frogs”.
Dessa båda låtar släpptes i november och du kan lyssna på dem här nedan. Du hittar också videon till en tidigare låt, “Blossom”. Upptäck mer av Sibling Sense på deras Myspace-sida.
“We All Die” heter New Found Land:s debutalbum, som kom ut under senvåren tidigare i år. Bildat av Anna Roxenholt och från början en duo, har bandet vuxit ut till en större grupp av ibland upp till 8 musiker.
“We All Die” är ett varierat album med ett ben i ett modernare indiesound, där bandet har jämförts med Feist, Loney Dear och Postal Service, och ett annat ben i folkmusik och en smula jazz. Det som jag framför allt tar med mig från skivan är den stilla vackra melankolin, här nedan exemplifierat av låten “All the Nights”, en låt som också ger mig en del Joni Mitchell-vibbar.
Vi firar jul även i år här på Meadowmusic. Och då med en julklapp fylld med en samling jullåtar du kanske inte har hört förut, åtminstone inte i den version som du hittar här.
“Lika lätt som att vissla en melodi (lika lätt blåser livet förbi)” kallar Bangalore (Gbg) sin EP som släpptes nu under hösten. Bakom namnet Bangalore (Gbg) döljer sig Tomas Persson Carlberg, poptrubadur kanske man skulle kunna kalla honom.
Nakna och utlämnande texter, som bekännelser inför något nytt, ackompanjeras av vackra melodier och arrangemang enligt principen “less is more”. Stillsamt och stämningsfullt blir det och gott om utrymme för Tomas känsliga röst och de nakna texterna.
Ola Angleby är en mångsysslande artist. Förutom duon Swedish Shoes, som jag skrev om i våras, och bandet Jane Gulliou, så har han ett band i eget namn också. Till skillnad från de andra projekten, så sjungs det här på svenska istället för engelska.
Stilen är också annorlunda i en egen mix av storslagen melankolisk pop och ung indie pop/rock. De gräver dock inte ner sig i melankolin utan ställer sig längst fram på scenen och skriker ut sina våndor. Dessa mycket musikaliska herrar har släppt en EP tidigare i år och du kan lyssna på låtarna på Ola Anglebys Myspace-sida.
Är du i Södertälje på lördag så har du chansen att se bandet live på Mc Lovis kl. 20.00.
EP’s Trailerpark bildades redan 1999 av Eric Palmqvist. Med tidigare medlemmar som Magnus Tingsek, Björn Yttling m.fl. så har de några skivor i bagaget, men har inte släppt något de senaste fem åren. Fram till nu, när de i slutet på oktober släppte den fem låtar starka EP:n “Black Heart”.
Och det är en återkomst som för mig definitivt ger mersmak. Det är en countrydoftande musik kanske åt folkrockhållet, som i sina stunder tar mig till Neil Youngs och CSN&Y:s domäner. Speciellt då i det melankoliska, ödesmättade titelspåret “Black Heart”. I just Black Heart har de dessutom fått sällskap av Frida Öhrn och Christian Kjellvander i kören.
EP’s Trailerpark hittar du på deras Myspace-sida och på deras blogg. Har du Spotify kan du lyssna på EP:n där. Här nedan finner du låten “Black Heart” till lyssning och nedladdning.
Videon nedan till “Black Heart” är regisserad av Mats Udd, som jag tycker har ett eget skönt sätt att berätta en historia runt en låt. Gillar du videon kan jag rekommendera ett besök på Mats Udd’s Vimeo-sida.
Marching Bands musik sitter fint idag. Deras lättsamma, upplyftande indiepop kämpar tillbaka vinterkylan, taktfast marscherande med de två tamburmajorerna Erik Sunbring och Jacob Lind i spetsen.
Jag sitter här och lyssnar på deras första fullängdsalbum, “Spark Large”, som kom ut redan förra året. Känslan i musiken får mig först att tänka på Belle and Sebastian. Det lättsamma, lekfulla. Här möter jag dock tätare arrangemang, fulla av snygga röststämmor som vävs samman och en hel del roliga överraskingar.
Intressant är att ett flertal låtar har hittat sin väg in i amerikanska filmer och TV-serier, däribland låten “Feel Good About It” som kunde höras i filmen “Zombieland” nu i höstas.
I augusti fick Epelectric chansen att öppna för Moto Boy och Anna Maria Espinosa på Stockholms kulturfestival. Efter det har det varit full fart för bandet med flitigt giggande och i oktober släppte de en debutsingel i form av låten “Founded”, som du kan lyssna på här nedan.
Det är lätt att fångas av den energirika rock de visar prov på i “Founded”, och uppenbarligen fångades även musikbolaget X5 Music Group av låten, då de under hösten skrev ett avtal med Epelectric om att samarbeta framöver.
Från Sweet Serenades kom tidigare i år den mycket starka debutplattan “Balcony Cigarettes”. Den innehåller ett bra knippe smittande låtar, med hög nynningsfaktor. Det är lekfullt och romantiskt vackert om vartannat i en modern indiepop som ändå låter rötterna lysa igenom.
Sweet Serenades bildades 2002 av de Timrå-borna Martin Nordvall och Mathias Näslund. I det flitiga giggandet ha de bland annat turnerat en hel del på anstalterna i landet och “fått unik insyn i kriminalvården och testat sina skapelser på internerna - låtar som inte lockat till dans, skrik, tårar eller upplopp har skrotats.”
Dagens band är det intressanta Örebro-bandet Yes I Am. De släppte under hösten EP:n “Nightmares” som du kan lyssna på ett spår från här nedan.
Det känns en del Coldplay-inspirerat med lite indie-känsla i. Fastnar speciellt för sångaren Christoffers röst som på ett skönt sätt flyter ihop med musiken.
Luke Jackson reste till Sverige med ett gäng poplåtar i bagaget för att samarbeta med Magnus Börjesson (kommer du ihåg Beagle?) och fd Brainpool-medlemmarna Christoffer Lundquist och Jens Jansson. Resultatet blev albumet “And Then Some…”, ett riktigt pop-feelgood-album.
Känns nästan som om detta är Luke Jacksons egen kondenserade version av den klassisk gitarrbaserade pop-historien. Grunden finns då alltid på något sätt i George Martins studio, men landar i det fantastiska pop-70-talet. Det är snygga stråkarr, vackra melodier och ett fantasifullt låtskrivande som lämnar utrymme för en hel del oförutsägbarhet. Men det är inte utan att jag också hör spåren från hans medarbetares tidigare pop-historia från 90-talet.
“Citizen K was born on August 4, 1966. The bastard son of a beautiful go-go-dancer, and a famous rock’n'roll star.”
Så börjar berättelsen om Citizen K, och utan att läsa vidare så skulle jag nästan gissa att pappan var någon ur Crosby, Stills & Nash eller ur Pink Floyd eller kanske George Harrison själv. Detta efter att ha njutit av det med 16 låtar fyllda albumet “Meet Citizen K”. 16 låtar fyllda av excellent och fantasifullt pop-snickeri med folk-influenser.
Det känns verkligen som ett helgjutet album, som växer för varje gång jag lyssnar och det var inte lätt att välja ut ett par låtar att ha med i inlägget här. Velade fram och tillbaka tills jag stannade för de du kan lyssna på nedan.
Från Malmö/Helsingborgs-bandet Tic levereras en rockenergistråle som det är svårt att värja sig för. Med sångerskan Emma i spetsen levereras en rå, opolerad rock med garagekänsla men med hårdrockstyngd. Allra helst så ska nog detta upplevas live, men jag tycker de får ut en hel del energi i de inspelningar som du kan lyssna på här nedan.
Gillar du Tic så kan du besöka dem på Myspace. Här är två låtar att lyssna på och ladda hem:
Vi fortsätter även idag med electronica, dock av den mera stämningsskapande sorten. Dr. Sounds kallar sig artisten och han har ett antal album bakom sig, av vilka du kan lyssna och ladda hem några på hans Jamendo-sida. Det senaste albumet, en utökad version av “Aquasphere”, är ett riktigt mastodontverk med 31 spår och mer än 6 timmar musik.
Det är minimalistisk och stämningsskapande men ganska skiftande karaktär mellan albumen. Från “Aeroball III” som innehåller mer utforskande av ljudslingor och ljud och känns mer experimentellt, till Aquasphere som är ambient i dess sanna bemärkelse med vackra och rogivande ljudbakgrunder.
Intressant också är att Dr. Sounds gärna diskuterar om den helande effekten av denna typ av musik. Och då framför allt i betydelsen av att hjälpa barn med koncentrationssvårigheter, där det finns studier som påvisar att sammanhängande ljudmattor på låg volym kan hjälpa barn med ADHD att fokusera bättre. Då han själv har varit utsatt för det, berättar han på sin hemsida hur detta har hjälpt honom att koncentrera sig och störa ut impulser utifrån.
Här kan du lyssna på ett par låtar, dels “Aquamon” från “Aeroball III” samt “Fundamentals of Sexuality” från “Aquasphere”:
Onsdagen får gå i electronicans tecken här på Meadowmusic tillsammans med Anto. Dansant sådan och som han själv beskriver:
“Crazy electro music combined with nostalgic sounds. Arcadegame melodies or 80’s synth-pop sounds.. It’s like travelling back in time but also into the future at the same time so the music touches you in many different ways”.
Anto bjuder på egna instrumentala dansspår men även på en hel del remixer, då han flitigt anlitas av andra för detta. Särskilt fastnade jag för hans remix av det tyska indie-electronica-bandet Digitalisms låt Taken, där sången blandat med Antos disco-tunga music blir en fräck kombination.
Att I Am You We Are är annorlunda från de flesta andra band jag har hört, framgår tydligt för mig redan en liten bit in i den första låten “Love Song For the Mob”, från deras EP “Masquerade”. En orientalisk-inspirerad slinga spelad med tvärflöjt och dragspel övergår till något mer folkmusik-baserat och Phoenix och Anahitas samstämmiga sång ger en lite annorlunda karaktär till låten.
De fem låtarna på “Masquerade” har väldigt olika karaktär, där de varierar instrument och stämningar från låt till låt. Flöjter, piano, dragspel, gitarrer, djembe, trumpet experimenteras det bla med och ingen uppsättning verkar vara den andra lik. Jag kan inte låta bli att tänka på att det är en minimusikal som jag lyssnar på, där jag flyttas från en scen till en annan mellan låtarna.
Annorlunda och spännande är det. Lyssna själv här nedan i “Love Song For the Mob”. Du kan lyssna mer på deras Myspace-sida.
Det slog mig nu hur få av de artisterna jag presenterar här på Meadowmusic, som faktiskt sjunger på svenska. Det är ju en blogg som faktiskt presenterar svenska artister och inget annat, men det är nog bara att konstatera att det är så här det ser ut i musik-Sverige. Om det är bra eller dåligt får var och en avgöra.
Dock kan jag konstatera att när jag lyssnar på År & Dar:s indie-soul så känns det närmre på något sätt. Det finns inga slöjor i vägen och orden letar sig rakare in i hjärteroten. För här handlar det inte om soul från en glittrig scen, utan om soul som spottar i båda nävarna och följer med dig ut på färd under den svenska gråkalla november-himlen. Och det känns lite lättare, lite varmare.
Adam Pålssons sång är som gjord för detta och lyfter det hela till en ny nivå. Den är precis så jordnära, opolerad och själfull som musiken kräver för att gå rätt in. Lyssna själva här nedan där jag har lagt upp två videor samt låten “Vad blir det av oss”, som du kan lyssna på och ladda hem.
Lyssna på ny svensk musik och ladda hem mp3-filer. (höger-klicka för att ladda ner) Gillar du vad du hör? Sprid då musiken vidare! Länka och tipsa om artisten till dina vänner, skriv på din blogg och dina sidor och vi blir givetvis tacksamma om du länkar till denna blogg.
Alla låtar du finner på denna blogg, har blivit godkända för publicering av respektive artist.
Mörkt, tungt, mäktigt och monotont skulle jag vilja beskriva Isobel & Novembers musik som. De kom ut med sitt album “The Ghostwater Gospel” i slutet av förra året. 10 blytunga spår som jag har svårt att hitta några jämförelser till, och som avslutas med den briljanta och mer än 15 minuter långa “She Came Down the Mountain”, en låt som du kan lyssna på här nedan.
Kate and After hade med en låt i vår 
The Idle Hands har hållt på länge, men det var först under 2008 som bandet fick sin nuvarande form. Under 2009 släppte de albumet “Dark Rooms” och nu senast i slutet på förra året singeln “Hearts”.
Nu i veckan släppte Göteborgs-bandet The Berndt sitt debutalbum “GBGBG”. Jag hade ganska höga förväntningar inför plattan och jag blev inte besviken. Charmigt och eget är bara förnamnet i The Berndts energiska dansanta punk-pop-indie.
I höstas kom Magnus Weideskog ut med sin debut-EP och nu i dagarna släpps hans första album “Unga hjärtan” (Sony Music). Magnus har blivit jämförd med 
Soft, cool, laidback electronica bjuder Labbet på. “Excellent music for driving a car or strolling through the park on a Sunday afternoon”, skriver han själv, och det kan jag verkligen hålla med om. Verkligen musik att lyssna på i bilen, framglidande en mörk natt.
Det känns så jäkla skönt att höra Fredrik Malmgrens, aka Apgeneralen, hesa bluesiga röst i denna rock, som känns som om den skulle kunna vara direkt från ett svettigt rockjam från första halvan av sjuttiotalet. Fast riktigt så enkelt är det inte heller.
För dig som gillade 
“Min strävan är att alltid att lämna en känsla, vara en känsla och beröra, man ska för en stund kunna lämna vardagen och vara i musiken”. Orden kommer från Lennart Lindgren, och för mig lyckas han bra med det. För mig så tar det mig tillbaka i tiden till min barndoms vistrubadurer med vackra melodier och vackra poetiska texter.
Trots en flygande start år 2007, som öppnare på 
Zucchini Drive släppte i höstas sin tredje fullängdare. Albumet heter “Shotgun Rules” och andas tung electronica, hip hop och rock, icke att förglömma en del sköna pop-hookar. Det är ett mörkt och tätt ljudlandskap jag går in i och även om jag känner igen mig från låt till låt så är det en skön variation de har fått till.
Uppvaknad ur juldvalan så kände jag att det var dags att presentera lite ny musik här på Meadowmusic. Och först ut är Jörgen Kjellgren, mer känd som gitarrist och låtskrivare i 
Sibling Sense är ett spännande band. Vill man göra det enkelt för sig så skulle man placera dem i fåran av post-grunge, men så enkelt är det inte, som alltid. De kan åstadkomma en storslagen, dramatisk rock som i “Lights out”, men drar sig inte för att plocka fram en skitigare rock som i den mörkt suggestiva “Frogs”.
“We All Die” heter New Found Land:s debutalbum, som kom ut under senvåren tidigare i år. Bildat av Anna Roxenholt och från början en duo, har bandet vuxit ut till en större grupp av ibland upp till 8 musiker.
“Lika lätt som att vissla en melodi (lika lätt blåser livet förbi)” kallar Bangalore (Gbg) sin EP som släpptes nu under hösten. Bakom namnet Bangalore (Gbg) döljer sig Tomas Persson Carlberg, poptrubadur kanske man skulle kunna kalla honom.
EP’s Trailerpark bildades redan 1999 av Eric Palmqvist. Med tidigare medlemmar som 
Marching Bands musik sitter fint idag. Deras lättsamma, upplyftande indiepop kämpar tillbaka vinterkylan, taktfast marscherande med de två tamburmajorerna Erik Sunbring och Jacob Lind i spetsen.
I augusti fick Epelectric chansen att öppna för 
Från Sweet Serenades kom tidigare i år den mycket starka debutplattan “Balcony Cigarettes”. Den innehåller ett bra knippe smittande låtar, med hög nynningsfaktor. Det är lekfullt och romantiskt vackert om vartannat i en modern indiepop som ändå låter rötterna lysa igenom.
Dagens band är det intressanta Örebro-bandet Yes I Am. De släppte under hösten EP:n “Nightmares” som du kan lyssna på ett spår från här nedan.
Luke Jackson reste till Sverige med ett gäng poplåtar i bagaget för att samarbeta med Magnus Börjesson (kommer du ihåg Beagle?) och fd 
“Citizen K was born on August 4, 1966. The bastard son of a beautiful go-go-dancer, and a famous rock’n'roll star.”
Från Malmö/Helsingborgs-bandet Tic levereras en rockenergistråle som det är svårt att värja sig för. Med sångerskan Emma i spetsen levereras en rå, opolerad rock med garagekänsla men med hårdrockstyngd. Allra helst så ska nog detta upplevas live, men jag tycker de får ut en hel del energi i de inspelningar som du kan lyssna på här nedan.
Vi fortsätter även idag med electronica, dock av den mera stämningsskapande sorten. Dr. Sounds kallar sig artisten och han har ett antal album bakom sig, av vilka du kan lyssna och ladda hem några på 
Onsdagen får gå i electronicans tecken här på Meadowmusic tillsammans med Anto. Dansant sådan och som han själv beskriver:
Att I Am You We Are är annorlunda från de flesta andra band jag har hört, framgår tydligt för mig redan en liten bit in i den första låten “Love Song For the Mob”, från deras EP “Masquerade”. En orientalisk-inspirerad slinga spelad med tvärflöjt och dragspel övergår till något mer folkmusik-baserat och Phoenix och Anahitas samstämmiga sång ger en lite annorlunda karaktär till låten.
Det slog mig nu hur få av de artisterna jag presenterar här på Meadowmusic, som faktiskt sjunger på svenska. Det är ju en blogg som faktiskt presenterar svenska artister och inget annat, men det är nog bara att konstatera att det är så här det ser ut i musik-Sverige. Om det är bra eller dåligt får var och en avgöra.
